BORTOM ALL RUM OCH TID

Det är viktigt att hålla på traditionerna! (I alla fall dom som är roliga...) Så ni får som vanligt en liten sammanfattning av året... Fast det är inte lätt att minnas hela året, eller vad som hände när. Man borde göra en lista varje kvartal.

Årets...
...bästa: seglarskolan är ju alltid underbar. Att jobba på fritids är roligt. Och givetvis att ha världens finaste bästa kompis: Jessica♥
...avsked: min fina inneboende Susanna flyttade ut. Och pappa sålde huset på Patrullgatan, där jag växt upp.
...återseende: gymmet! Kärlek!
...tristress: järnbristen. När jag inte orkade någonting. Det var hemskt.
...stress: skolan och ekonomin. Ångest.
...tidsfördriv: ljudbok, P3 Dokumentär och promenader
...möte: jag mötte någon (som jag redan kände) på ett helt nytt sätt
...besvikelse: jag har blivit behandlad på ett sätt som gjort mig väldigt besviken, bland annat av personer som inte ens borde lägga sig i...
...resa: roadtrippen till Österlen med fina Jessica
...längtan: nu när jag närmar mig slutet på pluggandet (klar till sommaren) så längtar jag otroligt mycket!
...godaste: kebabsallad från Björkö pizza efter en lång dag på seglarskolan...mmm...och grillat såklart!
...jobbigaste: flera saker... Farmor hamnade på sjukhus igen, jag har haft otur med hälsan (järnbrist, influensa,  m.m.) och det har varit många praktiska problem, framförallt med skolan.
...soligaste: vi hade en ganska solig sommar ute på Framnäs! Och jag hade en solig vår i mammas trädgård!
...snöigaste: december förde med sig lyckobringande snö i massor
...aj: blindtarmsinflammation. Testa inte det. Och skärsåret i fingret...fyfan...
...asociala: jag. Som vanligt. Har varit trött i år.
...insikt: det blir aldrig som man tänkt sig. Men det är okej ändå.
...mest stabila: mamma och pappa ♥ och Nurija
...instabila: mitt humör, tack vare att jag blev pålurad kombinerade p-piller i våras...
…konstigaste: Jag har nog slagit rekord i konstiga upplevelser i år. Sådär jobbiga, lite spända situationer har jag rutin på nu. Men det blir väl så när relationer och vänskapskonstellationer förändras.
…roligaste: min bror borde bli komiker, på riktigt.
...mysigaste: jag, Johannes och mamma har fantastiska "familjemöten" om kvällarna
…snyggaste: Darin!
...sötaste: En annan svarthårig kille, med längre, lite lockigt hår.
…fest: hade ju äran att få gå på bal med min Axel i Lund i våras!
…krog: har nästan bara varit på krog när jag jobbat på Trädgårn... Men annars får jag nog kalla det här för ett hemmafest-år. Mycket vin och öl på soliga sommardagar och kalla vinterkvällar, men knappt några krogbesök.
...bok: Historien om Sverige - Herman Lindqvist
…tv-program: Torka aldrig tårar utan handskar, O.C., Aktuellt, New Girl, Parks and Recreations, Modern Family, The Inbetweeners
...film: Battleship, The Expendables 2, Taken 2, The Hobbit
...låt: Some Die Young (Laleh), We are Young (Fun), 999 (Kent), These Days (Foo Fighters ), Carolus Rex (Sabaton), Astrologen (Darin), St. Augustine (Band of Horses), Paradise (Coldplay), Because the Night (Patti Smith), Happiness Loves Company (Red Hot Chili Peppers), Andy, You're A Star (The Killers), Mistake (Moby)..... Jaaaa, jag får väl begränsa mig nu.... Det har varit mycket musik i år.
…ord: RELEVERAR

YOU COULD BE MY UNINTENDED

Julhysterin är över. Det är både vemodigt och skönt. Julen i vår familj är alltid väldigt intensiv, känslosam och stressig.  Men det är också en fin tid, eftersom jag har turen att ha familj och släkt som är omtänksamma och som jag tycker om att spendera tid med. Sen är ju jag, likt min pappa, väldigt förtjust i allt som hör julen till: ljusstakar, glitter, paketinslagning, gran, bakning, pynt...o.s.v.
Det gick fort, som alltid. Men det var, trots vissa omständigheter,  en av dom finaste jularna någonsin. Det beror nog mycket på min sinnesstämning. Jag är lugn och trygg med att det blir som det blir (för det blir ändå aldrig som man tänkt sig) och jag försöker se till att välja att lägga min energi på det som är fint och gör mig lycklig. Mitt liv är så annorlunda idag än vad jag trodde att det skulle vara. Det finns mycket som jag trodde att jag skulle ha i mitt liv som jag inte har. Men det finns så otroligt mycket som jag aldrig skulle kunna föreställa mig att jag skulle ha, men som jag har. För det är jag så otroligt tacksam.
Det finns alltid saker som är jobbiga och många av mina problem kvarstår, men min inställning till det har förändrats under året. Det är väl som läraren sa när jag läste omvårdnad: "om man inte upplever några kriser eller svårigheter så fastnar man. Man måste ställas inför problem, utsättas för prövningar, för att kunna röra sig framåt och förändras. Det är genom kriser vi utvecklas som människor." Klyschigt kanske. Men sant. Förutsatt att man klarar av att förändras och utvecklas.
I det här fallet så har jag, med hjälp givetvis, tagit mig loss och fortsatt framåt. I nya riktningar, på nya vägar, med nya kartor och med nya skor. Så för det är jag glad och på grund av det så har jag haft en fin jul. Tack.

SOME NIGHTS

Det kanske är dags att ta upp skrivandet igen. Det är ju så fantastiskt att skriva av sig. Jag ska nog sluta orora mig för vilka som läser och hur folk reagerar på det jag delar med mig av. Om man inte gillar det jag skriver, så behöver man ju faktiskt inte läsa. Det är högst frivilligt. Och jag är faktiskt bara...jag. Nu snöar det och jag har öppnat en flaska vin. Så kvällen artar sig.

En liten dikt får det bli idag i alla fall. För att jag andas ny luft.

du är luften i mina lungor
och jag tappar andan
i lakan och drömmar
undrar jag om du hör mig
för jag har ingen röst kvar
den fick du
du fick mig
du är blodet i mina ådror
och jag kysser mina blåmärken
under täcket och lockigt hår
viskar jag i ditt öra
men jag har inga ord kvar
dom fick du
du fick mig
du är melodin
men jag har ingen taktkänsla
så du lägger dina händer om mina
när vi trummar mot mökret
och nynnar utan sammanhang
jag har inget sammanhang kvar
det fick du
du får mig

A HEART WIDE OPEN

Jag har haft en riktigt fin vecka! Jag har varit på intressanta föreläsningar om fotografi, druckit thé hos Désirée, fikat med Jessica, hunnit med både inträngda, kortare träningspass och några längre, rejäla styrkepass, haft många trevliga samtal med diverse gamla vänner, suttit en dag i tingsrätten, spelat Playstation och ätit bosniskt med Nurija och spendrat fredagskvällen på Bräcke med mysiga barn och härliga arbetskamrater. Till och med bussfärden hem var jättetrevlig.
Imorgon ska jag ha en lugn morgon, med långfrukost och lite plockande och städande, innan jag tar mig an en långkörare på gymmet. På kvällen ska jag och Ellie unna oss lite lördagslyx genom att äta på Moon Thai Kitchen och sen se vart kvällen tar oss!

LEAVE IT THERE

"If life gives you lemonade, make lemons. Life will be like WHAAAT?!"

Modern Family är en av dom bästa serierna just nu alltså. Om ni inte har sett den, gör det!

CLOSE ENOUGH FOR YOU

Förhoppningsvis har mensvärken släppt när jag vaknar imorgon.
Usch, vad det är hemskt.

I'LL WAIT BY YOUR DOORSTEP

Nu ska jag skriva om sånt där som folk tycker är obekvämt. Jag tänker göra ett statement. Eller inte. Men ny ryker alla kemiska hormoner. Jag vet inte hur dom påverkar mig eller om dom påverkar mig. Men det är inte värt att chansa längre. Jag har alltid ups and downs, jag har gått på antidepressiva i 10(!) år nu och min senaste psykolog tyckte att det var "en sund inställning" att jag förstod att min kropp troligtvis aldrig klarar sig helt utan medicinen. Jag har (haft) ångest, jag har (haft) OCD, jag har varit destruktiv. Jag har mått dåligt, helt enkelt. Och jag vill påstå att jag vet hur det känns.
I drygt 5 år så hade jag p-stav. Perfekt för någon som är snurrig, men kanske mindre älskvärt på grund av en del biverkningar. Jag tog ut den, för att jag ville låta kroppen vila.
Strax därefter insåg jag dock att det där med att vara utan innebär en del huvudbry. Så när jag bad om p-piller, så insisterade barnmorskan på att ge mig kombinerade piller. Trots att jag sa att ingen annan i min familj tålde det. Hon påstod att man kunde drabbas av östrogenbrist med följden benskörhet (vilket ligger i släkten). Så trots att jag kände på mig att jag visste bäst, så lyssnar man ju på proffsen. Kombinerade piller fick det bli. Först 2 månader på en sort och nu 4 månader på nästa. "Biverkningarna är värst i början. Pröva i ett par månader." Och lydig som man är, så prövar man. Man vill ju inte vara utan skydd.
Så ligger jag här, en måndag kväll, och försöker analysera hur jag känner mig. För jag kan inte riktigt identifiera känslan. Det är ingen panikångest, ingen ilska, ingen förtvivlan. Men heller ingen glädje, ingen entusiasm, ingen livslust. Och då. Då slår det mig. I ett halvår har det gått neråt, på olika vis, men det har varit motiverat. Jag har haft blindtarmsinflammation, varit stressad, haft järnbrist och stött på diverse bekymmer. Men det här är ingen sån känsla. Ingen riktig känsla. Det här är apati. Jag har ingen lust med något. Jag orkar inte, jag bryr mig inte. Jag känner inte.
Och det har eskalerat. Inga konstigheter, tänkte jag. Hösten är alltid tung, mörkret är alltid skrämmande. Och bitvis har det känts så. Som en vanlig, ångestladdad höst. Men oftast har det bara varit...tomt. Det här är en ny sinnesstämning. Värre än att vara för känslosam är avsaknaden av känslor. Det är jag alldeles säker på.
Så när jag ligger här och översköljs av insikter (sanna eller inte återstår att se) så går min mammas kommentar på repeat innanför pannan: "Jag har aldrig tålt p-piller. Det var bland det värsta jag varit med om. Jag blev så dålig." Aha, tänker jag. Det här är inte normalt. Det kanske finns en anledning. Det kanske inte ska vara såhär.
Visst finns risken att jag greppar efter halmstrån. Jag är förtvivlat trött på den här (icke)tillvaron. Att aldrig känna sig varken ledsen eller glad, att aldrig vara riktigt närvarande. Att gå runt i psykisk isolering, som leder till att jag faktisk isolerar mig. Men så finns det då anledning att tro att det inte behöver vara så. Att jag kan återgå till mitt normala, trasiga, men närvarande, jag. Då tänker jag bannemig greppa efter det halmstråt utav bara helvete.
Så nu får det vara nog. Jag får offra bekvämligheten i skyddet. Det är nog ett inlärt tänk det där, att man alltid måste gå på preventivmedel. Djupt rotat och kanske en del i ett kontrollbehov. Men ibland får man väl helt enkelt välja. Och att inte ens utsätta sig för risken, det är egentligen inte svårt det heller. Så nu gör jag ett statement för mig själv. Hejdå p-piller! Och fan ta dig, osympatiska barnmorska! Nu blir jag något så ofattbart omodernt som fri från kemiska hormoner. Sexuell frihet i all ära, men sitter man ensam varenda kväll är friheten mest ett hån ändå.

LOOKING AT YOU THROUGH THE GLASS

LET'S WASTE TIME CHASING CARS

Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva. Det känns som om jag behöver få något sagt. Jag vet bara att allting är underligt, kroppen är tung och huvudet dimmigt. Jag har ingen lust med någonting. Jag orkar ingenting. Jag är en dålig vän. Jag är avslagen mot alla. Jag är oentusiastisk och trög. Gör ingenting, som jag inte måste. Försöker tvinga mig själv att åka till affären och gå ut och gå. Tänker att det nog går över. Men det gör det inte. Det går inte över. Som om jag gick runt i en bubbla. Alla kan se mig, prata med mig, men jag når inte ut. Så jag håller mig undan, orkar inte möta någon. Jag har en känsla av att jag behöver få något sagt. Men jag har ingen aning om vad det är jag försöker säga. Jag vet ju knappt vad jag har gjort idag.

BAD DREAMS IN THE SUMMER

Jag såg dig idag. Först gick jag förbi dig, du stod med ryggen mot gångbanan. Man kunde inte säga säkert att det var du. Men jag visste. Jag känner igen hållningen, armföringen, håret, allt. Och så kände jag det. På vägen tillbaka såg jag det alldeles klart. Då hade du satt dig på bussen. Jag såg ditt ansikte genom fönstret, du satt på motsatt sida gången. Men jag såg det så klart. Och det tog fullkomligt andan ur mig. Jag var inte beredd, jag hade inte en aning, jag trodde inte...men det gjorde så ont. Det var som om någon stuckit en kniv i hjärtat på mig och fyllt mina lungor med sand. Jag fick svårt att andas, svårt att gå upprätt och det flimrade för ögonen. Det var så överväldigande och så oväntat. Jag trodde inte...att det skulle kännas så. Att det skulle kännas alls, vid det här laget. Kanske tänkte jag mig något bitterljuvt, något man kan borsta av sig och gå ifrån. Vad som helst. Men inte denna smärta. Denna outhärdliga, tryckande värk i bröstet. Denna förlamande saknad. Denna fullkomliga hjälplöshet och längtan. Kanske trodde jag att tiden läker alla sår. Att efter såhär lång tid kan det omöjligt röra mig i ryggen. Kanske har jag burit på känslan så länge att jag vant mig vid sticken, som när man går med ett skavsår så länge att det snarare kliar än gör ont. Kanske är det precis så. Som ett skavsår. Det värsta hade gått över, jag har gått tillräckligt länge i andra skor. Och så tog jag på mig dom skavande skorna igen, och allt som krävdes var ett steg. Ett steg i dom för trånga skorna, så revs hälen upp och började blöda. Ett steg så var allt läkande ogjort. Och jag måste börja om från början. Plåstra om, vila och byta skor. Kan det vara så lätt att öppna ett gammalt sår? Är inte huden tjockare där ärrvävnad bildats? Eller har jag haft så tjocka plåster att jag inbillat mig att såret läkt?
Och mitt i allt är jag lättad över att du inte såg mig. Eller låtsades som att du inte gjorde det. I vilket fall hade jag inte ens kunnat samla kraft nog att låtsas att jag inte vill ha dig.

IF YOU SEE ME FALL APART

Jag tycker inte om hösten. Jag till och med hatar hösten. Det är så mörkt att man aldrig vaknar till ordentligt och hur mycket kläder man än tar på sig så fryser man. Sen svettas man. Sen fryser man igen. Och höstfärger är inte roligare, bara för att det är höst. Brunt och beige är fortfarande brunt och beige. Och vad är det med detta eviga prat om att man kan tända ljus? Tända ljus och dricka thé kan man göra vilken tid på året som helst. Regnar och blåser gör det på sommaren också. Och så har vi mörkret. Det smyger sig på, klamrar sig fast, bultar i bröstet och stänger in mig. Det lägger sig på mina axlar och tynger ner mig. Det tär och förgör min ork och min entusiasm. Och jag går in i mitt eget mörker. Varje höst. När september drar sin sista suck, när löven överger träden, när regnet aldrig slutar och när solen har gett upp. Som ett brev på posten kommer den, ångesten och orkeslösheten. Tankarna och tröttheten. Och varje sensommar är jag lika naiv, nog ska det bli skönt med höst, rutiner och trygghet, lugn och ro. Visst kan det vara mysigt med höst, när man kan sitta inne med tända ljus och titta på film och äta varm soppa. Men det är inte mysigt. Det är inte skönt. Det är mörkt och kallt. Det är blött och geggigt. Det är smutsigt och fuktigt. Det är plågsamt och tråkigt. Men visst tänder jag mina tragiska jävla ljus. Och visst väntar jag på den mysiga känslan. För den kommer väl. Det säger ju alla, hur fint det känns att krypa upp i soffan och lyssna på regnet. Så jag väntar. Det gör jag. Men fram tills dess, låt mig få hata hösten och allt vad den innebär. Låt mig få avsky dess mörker och mitt. Låt inte värmeljusen lura dig. Dom botar inte ångest och depression och dom lyser inte upp mitt mörker. När hösten kommer och regnet slår mot fönstren, då gör det ont att andas och det gör ont att leva. Det skaver i bröstet och det snurrar i huvudet. Så jag tycker inte om regnet. Och jag tycker inte om hösten.

DET PÅGÅR I OÄNDLIGHET

Frestelsernas berg
(Det 18:e kapitlet i Jonas Gardells bok "Frestelsernas berg")

---

Strax bortom Jeriko ligger det berg uppå vilket Kristus blev förd av djävulen för att frestas. Djävulen sa: "Kasta dig ned, Gud kommer att skicka sina änglar för att rädda dig." Jesus svarade: "Du skall icke fresta Herren din Gud."
I det här berget har man byggt ett grekisk-ortodoxt kloster, eller snarare huggit in ett kloster mitt i berget som stupar lodrätt hundratals meter ned.
Några meter djupt sträcker det sig femtio meter längs med bergsidan. I dessa trånga bergsrum bor ännu fem munkar, balanserar bokstavligen talat på randen till avgrunden. De börjar bli gamla nu, i många år har de bott här, mittemellan himmel och jord, smutsiga och utmärglade, under oavbruten försakelse.
Varje dag lider de. Varje dag lever de också med vetskapen om att inget lidande vore enklare att göra slut på än deras, det vore bara att gå ut på den smala, skrangliga balkongen och luta sig ut över räcket, lite för långt - och allt vore över.
I varje ögonblick av sitt liv utsätter de sig för frestelsen, och gång på gång måste de upprepa för sig själva: "Du skall inte fresta Herren din Gud."
I varje ögonblick väljer de att trots allt fortsätta.
Men när de inte orkar längre? Vem kan döma en människa om Herrens änglar aldrig kom för att rädda henne när hon föll?
I juli 1946 fann man sångerskan Ulla Billquist död i sitt hem. Hon hade gasat ihjäl sig.
Det märkliga var att det inte fanns några tecken på desperation. Hon hade engagemang i Karlstad på kvällen. Resväskan var packad och klar. På bordet i hallen låg tågbiljetter, på en galge hängde hennes resdräkt nystruken.
Hon var egentligen färdig att gå ut och sätta sig i den beställda droskan när hon måste ha ändrat sig och istället gått in i köket och satt på gasen.
Vad fick henne att ändra sig? Det har Maria funderat mycket över.
Ibland upplever hon att man varje dag väljer mellan ojämförbara ting.
Nu skulle jag kunna släppa allt och skrika i förtvivlan eller också säger jag att det var ett utmärkt gott kött och ber om receptet.
Nu tar jag av det kokande vattnet från plattan eller också hoppar jag från balkongen.
Nu kan jag antingen borsta tänderna eller skära upp handlederna.
Antingen eller.
Som om alternativet till de vardagliga tingen inte alls med nödvändighet är andra vardagligeheter, utan tvärtom en avgrund som lurar tätt inpå trivialiteterna.
Och vi är munkar på frestelsernas berg, mittemellan himmel och jord.

AT THE END OF THE NIGHT

I know you tried
I know you're cursed
I know your best was still your worst
When hollywood was calling out your name

if I stayed behind would you let your hair grow?
I will forget the favors that you owe
I'm dreaming of car wrecks and thunderstorms bright
Let's bury ourselves and go haunt someone tonight

I know you tried
I know you're cursed
I know your best was still your worst
When hollywood was calling out your name

(Band of Horses - St. Augustine)

TO WHOM IT MAY CONCERN

Jag tänker ibland på det där uttrycket "känslomänniska" som jag så ofta fått höra. Och sagt om mig själv, för den delen. Vissa ser det som en bra egenskap, andra ser det som en svaghet. Ibland tänker jag att jag är lyckligt lottad som besitter en djup förståelse, inlevelseförmåga och eftertänksamhet. Många gånger tänker jag att det är en förbannelse. Ignorance is bliss. Allt jag gör styrs av känslor, men det betyder inte att det krockar med förnuftet. Tvärtom. Jag har en stark moralisk kompass och känsla för vad som är rätt och fel. Jag behöver inga budord, inga regler, som talar om det för mig. Att människor motsätter sig mina etiska ställningstaganden är inte samma sak som att dom är felaktiga. På den punkten är jag klar och ofta väldigt stadig i min tillit till mig själv. Men. Dom där andra känslorna. Dom där som jag så sällan styr över, som smyger sig på, kastar sig över en eller bara lågmält skaver emellanåt. Dom är jag inte så säker på. Ibland vet jag inte ens om jag är glad eller ledsen. Ofta försätter det mig snarare i apati än utbrott och agerande. Kanske har jag stängt in mina känslor för länge, skapat någon form av häxblandning, där ingen smak tillåts tränga igenom tillräckligt för att urskiljas från dom övriga. Kanske har jag glömt bort hur man gör. När man får lära sig att man ska vara vuxen, samlad, så passar inte skrik och tårar in. Man kan ju besvära någon. Så man låter bli. Håller tyst, intalar sig själv att man "väljer sina strider", men i själva verket tar man inge strider alls. Man vill inte stöta sig med någon, inte krångla, oavsett vad det kostar på att låta bli. För man orkar ju inte. Man kan inte rädda världen eller utföra mirakel. Så man sparar energi. Och all energi man har går åt till att spara energi. Hålla tyst, hålla inne, hålla ihop. Och så snurrar ekorrhjuket. Och jag, som är en känslomänniska, visar inga känslor alls. Och jag, som alltid försvarat mina känslor, är för rädd. Men det vågar jag inte visa.

I CAN NOT FORGIVE YOU YET

Vem trodde att det var såhär det skulle bli? Vem kunde förutse att livet skulle bli som det är? Den senaste tiden har jag slagits av en känsla. En känsla av att livet hittills har rusat förbi, utan att jag riktigt märkte vad som hände. Dom senaste åren har varit minst sagt turbulenta och jag har inte haft tid eller möjlighet att stanna upp. Allting har hänt, livet har pågått, och jag har känt mig närvarande i stunden, men efteråt har jag alltid upplevt minnena som drömmar. Dom senaste åren påminner mig om dom dimmiga, okontrollerade och obegripliga tonåren. Fast istället för att bli styrd av mina känslor, så har jag tvingats att stänga av dom. Skjuta dom åt sidan. Göra det som är bäst. Det som är riktigt och rätt. Det som förväntas av mig. Det som behövs göras. Ibland slår det mig. Tänk om jag skulle stanna upp. Tänk om jag skulle känna efter. Sådär, på riktigt. Känna efter innerst inne och låta mig själv släppa efter. Kanske hade världen gått under. Kanske hade bara jag gått under. I alla fall så är jag inte stark nog för att hantera mig själv. Jag vet att jag måste, jag vet att jag inte borde förtränga känslor och gömma undan tankar. Jag vet det. Men jag måste gå i skolan, göra skolarbeten, arbeta, tjäna ihop pengar till ränta och avgift och el och telefon och mat och mediciner och allt det där. Och så ska man ju helst röra på sig, så man orkar mer. Och så ska man sova ordentligt. Och äta nyttigt. Och städa. Och sen så bör man ha ett socialt liv också. Det räcker inte att man träffar sina vänner, man ska fira födelsedagar, äta middagar, dricka vin och träffa folk. För det måsta man ju. Träffa nya människor. Allra helst om man är ensam och saknar någon att kramas med och fryser så fasligt på kvällen. Inte kommer det en prins på vit häst. Man måste anstränga sig också. För man vill ju ha någon. Även om man tycker om att äta sin frukost i lugn och ro och bestämma själv över fjärrkontrollen, så borde man ju ge det ett försök. Och även fast man misstänker att man har social fobi och besitter ett väl dolt förakt för människor i allmänhet och trevliga människor i synnerhet, så måste man tvinga sig själv att vara öppensinnad. När man nu hinner mellan skolan, jobbet och ångesten, alltså.

UGLY LIKE ME

JUST KEEP SWIMMING

Skola, P3 Dokumentär, shopping, öl och sängliggande vila. Ungefär så har min vecka sett ut. Idag skulle det blivit DS-möte, men istället blev det jobb. Det är både dumt (jobbigt att missa ett möte) och bra (bra förÅ ekonomin och roligt att jobba såklart). Jaja, det blir som det blir ibland! Den här veckan har jag satsat på vila och matplanering, samt plugg. Jag hade tenta i fredags och dessutom hoppas jag att min kropp börjat återhämta sig ordentligt. Jag vill kunna träna igen, utan att bli sjuk om och om igen.
Utöver detta så har jag en ny, megastor telefon! Ingen iPhone nu heller -I'm not joining the dark side! En ny HTC fick det bli, med nytt abonnemang om tre månader (när det gamla går ut), men som är olåst, så jag har satt i mitt gamla SIM-kort. Kan inte låta bli att fixa med min nya, fina telefon hela tiden. Nördvarning extra allt! Men det är fantastiskt med en fungerande, snabb och bra telefon. Bra upplösning, grym kamera och stooor skärm. Materialistisk lycka!
Nu ska jag äta lunch och sen är det work, work, work hela kvällen. Imorgon blir det grillkväll hos mamma och bara mys-Valborg. Skönt.

CHANGE YOUR WAYS

Det finns en SR-dokumentär som heter "Att leva när man vet att man ska dö". Jag har inte lyssnat på den, jag vet inte om jag vågar. Men jag tycker att titeln är fantastiskt vacker. Vi vet ju alla att vi ska dö. Ändå lever vi. Det är paradoxalt och självklart på samma gång. Att leva när man vet att man ska dö.

DON'T YOU WANNA FEEL?

På väg hem från ett kvällspass på Bräcke, sitter på bussen och gäspar. Imorgon blir det också 15-22 och blir det ledig fredag och lördag innan det är dags igen på söndag. Det ändå som är jobbigt är att inte ha en bil, i alla fall på kvällarna, när man är trött och vill komma hem så snabbt som möjligt. Förutom det så är jag dock väldigt glad över mitt jobb. Visst finns det saker att klaga på, det finns det alltid. Men för det mesta så är det världens bästa jobb och jag ser inte hur jag skulle orka med segdragna och ibland helt meningslösa kurser om jag inte fick känna att jag gör någonting vettigt och betydelsefullt emellanåt. Man får lov att stänga av allt annat och bara fokusera på barnen och deras tillvaro och det är både roligt och skönt. Slitsamt ibland, men det behöver inte vara något negativt. Det är klart att man ska bli trött av att jobba, annars har man nog inte jobbat tillräckligt. Så länge jag har den balansen som jag nu hittat, så känner jag att jag jobbar minst lika mycket för barnens och mitt välbefinnande som för att jag måste ha pengar. Det är en skön känsla.

ALLT SOM VAR PÅ RIKTIGT KÄNNS PÅ LÅTSAS NU

BUT YOU DON'T LOVE ME

Jag undrar om det är verklighet, om det satt sig så djupt och blivit så starkt att det dunkar av smärta. Eller är det en illusion? Ett behov av känslor som fylls genom längtan efter en fantasi. En ihopdiktad saga, en glorifierad hjälte. Kanske är behovet så starkt att jag i mitt inre skapat en upplevelse, som vuxit så stark i avsaknad av verklighet, att känslorna blir verkliga. Kanske saknar jag saknaden i sig så mycket att jag själv har tvingat fram en värkande saknad, en ständigt smärtsam önskan och tillhörande återkommande drömmar. Jag undrar om det är verkligheten som varit grym nog att utsätta mig för det här eller om jag bedrar mig själv genom en enfaldigt hoppfull björntjänst. Dessvärre gör sanningen densamma. Tankarna väcks av dom minsta associationer, längtan hugger till i bröstet dagligen och drömmarna upphör inte. I drömmarna är utgången alltid en annan. Verkligheten, sann eller bara sann för mig, är fortfarande min verklighet, och den är grym emellanåt.

WE ARE FREE AND WE ARE PERFECT

Jag har börjat använda min kamera lite grann...

SOMEBODY THAT I USED TO KNOW

But you didn't have to cut me off
Make it like it never happened and that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger and that feels so rough
No you didn't have to stoop so low

Det är vår, och snart påsk. Jag har köpt en påsklilja, nya utekrukor och gjort påskpynt. Nu längtar jag tills det är dags för släktmys på Tjörn om en och en halv vecka. Hoppas att vädret håller i sig!

HOW TO LET GO OF YOUR HAND

Jag har ont i magen i omgångar och jag blir så orolig varje gång. När det väl var allvar, så förstod jag inte att det var det och när jag kom till sjukhuset förstod jag knappt vad som hände. Dels var jag uttorkad, dels var jag groggy först av smärtan och sen av medicinen, och sedan blev det ju inte bättre av att jag knappt fick någon information. Jag fick aldrig riktigt hantera och processa det som hände, utan befann mig i ett konstant tillstånd av oförstående och "jag klarar det här"-tänk. Jag lät aldrig rädslan och oron komma över mig när jag var mitt uppe i det. Man vill ju inte visa sig svag. Och efteråt var det så stressigt, med skola och praktik som inte fick missas, vilket gjorde att jag liksom inte slappnade av och kände efter. Det känns som att det gjorde att oron kommer först nu. Och det känns som att jag överreagerar och tror det värsta om mina åkommor nu. Jag har verkligen aldrig tänkt så förut, aldrig oroat mig för smärta eller krämpor, vilket gör att jag så tydligt uppmärksammar mina nya tankar och rädslor. På det får jag ångest och skäms över att jag förmodligen är fånig som tror det värsta i onödan.
Kanske behöver jag bearbeta mina upplevelser mer grundligt och släppa efter för känslorna. Erkänna att, även om jag uttryckte att det var okej, så var det faktisk läskigt också. För det var okej, jag klarade mig. Men det var också så mycket läskigare än vad jag trodde att jag skulle tycka att det var. Kanske får man sig en törn när man ser sig själv som stark och plötslig hamnar i ett läge där man varken är stark eller har kontroll över situationen. Jag kunde inte fixa det själv, det var inte mitt problem att lösa och det var ingenting som jag kunde påverka. Jag tror att det är en av dom största orsakerna till att jag känner mig så tillplattad och svag efteråt. Man tror att allt ska lösa sig, att man kan fixa saker och ting. Och så blir man plötsligt beroende av andra för att ta hand om en. För att laga en.
Jag vet inte om jag kan förklara det på ett bra sätt. Men av någon anledning, som jag fortfarande mest spekulerar kring, så har det blivit ganska starka psykiska efterverkningar på sjukhusvistelsen och operationen. Jag kan bara hoppas att det är naturligt och övergående. Och att jag kan lyckas bearbeta dom här nya känslorna på ett bra sätt, så att det bara blir en fas och inte någon bestående oroskänsla. Kroppen får göra ont.

EVEN IN THE BEST OF DAYS

Love will be hard
And hearts will be broken

Jag har ont i min mage. Borde göra skolarbete, men känner mig som en klubbad säl. Pust.

MY HEART WAS FREAKING OUT

Massor av pluggande, överväldigande saknad, hockey,  släktkalas, ihärdiga funderingar,  salstenta och tentafirande. Den här veckan har varit intensiv. I alla fall känns det så. Men det kan bero på att jag fortfarande inte är tillbaka på banan fullt ut. Jag är trött i kroppen, svullen om magen och saknar både energi och inre styrka. Alla projekt blir stora ansträngningar och alla motgångar känns oövervinnerliga. Men jag märker trots allt att det är på väg åt rätt håll. Jag blir fortfarande utmattad fort, men inte alls som för någon vecka sen. Jag hoppas bara att mitt psyke snart ska hoppa på återhämtningståget, så att jag kommer över den här känslan av att vara överkörd och ynklig. Jag behöver mitt självförtroende och min positiva inställning för att orka med. Bort med ångesten, mattheten och besvären, tack.

SOME DIE YOUNG

But you better hold on,
There's so many need to say to you

Jag vill ha tillbaka en tid som jag inte märkte försvann, som jag inte tog vara på när den var. En tid som var så kort, men samtidigt så underbyggd, så motiverad. En tid som var så mycket, så fort, och som snart är länge sen nu. Men jag klamrar mig fast, mot min vilja, i den stund som inte varade. Som jag inte fick ha kvar. Som du gav mig och sen tog ifrån mig. Allt det där, det där innan, det fick ta tid, det var utdraget och hemlighetsfullt och avvaktande, men det andra, det riktiga, det kunde du inte tillåta dig själv att behålla. Det var för stort, för avancerat. Och allt jag kan tänka är hur lätt det var. Hur lätt det alltid varit. Och hur lätt det kunde vara. Om du lät det. Det är mot min vilja som jag tänker så. Men lik förbannat gör jag det, och lik förbannat är det sant. Att måla upp en framtidstro och verklighetsbild av din skeptiska, misstänksamma inställning är ingenting annat än ditt personliga pansar. Jag hoppas att omvärlden springer ikapp dig en dag. Och när verkligheten tränger sig på, när den knackar på din axel, så hoppas jag att du väljer att vända dig om och se efter. För jag kommer stå där, och jag skulle vilja att du såg det. Att du till och med uppskattade det. För just nu är det tanken på den dagen, den framtiden (byggd på min framtidstro och verklighetsbild) som får mig att klara av natt efter natt med drömmar om minnen, förändring och saknad. Så, allt jag kan tänka är sen.

LET ME SIT BESIDE YOU, DEAR

Såhär har min vecka sett ut:
Jag har ätit ungefär 3 kilo apelsiner på 3 dagar (det vill säga ungefär 5-7 stycken om dagen), sett hela första säsongen av Cougar Town (plus 6 filmer) och druckit thé för en hel livstid. Dessutom har jag varit tvungen att skjuta upp mina födelsedagsfiranden, missat en veckas praktik och varit fast under täcket när våren kom på besök.
Nu är jag så ofattbart trött på det här. Jag har missat nästan hela februari. Två veckor efter operationen hade jag (och har) fortfarande ganska så ont, men jag började (började!) återfå min normala energi och så PANG, på min födelsedag, så slår influensan till. Jag vill orka hitta på saker, gå ut och gå, umgås med folk, vara engagerad på VFUn, plugga, gå och handla, träna...
Jag vill ta igen att jag hade feber på min födelsedag och att jag missade skottdagen och vårsolen. Jag vill bli återställd nu. Jag är helt enkelt jävligt less på att vara svag och trött och på att ha ont. Nu får det vara nog!

NEVER HEAR ME WHEN I CRY AT NIGHT

Jag hittade en dikt på min hårddisk som jag tänkte att jag kunde publicera, speciellt eftersom den känns aktuell återigen. (Tyvärr har den inget namn ännu.)

Månen lyser klart inatt
Men du ser den inte
Du blundar
Du påstod att du förstod dig på världen,
Men du förlorade tron på Gud
Var det värt det?

Mörkret omfamnar månen
Du ligger stilla och låter det omfamna dig
Du försvinner in i det som skulle bli din räddning
Du blundar

Allt det du ser,
När du sluter dina ögon
Hjälper det dig att sova?
Eller griper det tag i dig utan nåd
Och binder din kropp mot golvet?

Har du något mål,
Någon mening?
Eller blundar du
För stillheten i sig

Månen sticker mig i ögonen
Men du ser den inte
Du blundar

Injicera ditt hyckleri i mina vener
Så att jag kan hjälpa dig att blunda för mörkret
Och fästa mig själv
Vid ditt golv.
Jag kan ligga vid din sida
När väggarna kryper närmre

Men jag ser månen,
Även när jag blundar
Och jag saknar förståelse
För världen och för stillheten
I din trolösa tillvaro

Du tror mig inte
Du förlorade tron på Gud
Och du ser inte mörkret,
För du blundar

Och det som skulle bli din räddning
Har blivit din drog,
Ditt gift

Du blundar.

TAKE ANOTHER LITTLE PIECE OF MY HEART

TURNING SAINTS INTO THE SEA

Jag vill ha vår, färg, värme och ny energi!
Och så vill jag ha vårkläder... (H&M is the shit)

I TALK OUT LOUD LIKE YOU'RE STILL AROUND

Det är verkligen en sjuk känsla att inse att man är så dålig att man behöver läggas in och opereras. Att man är dålig på riktigt. Där låg jag hemma och kved i ett dygn (från fredag kväll, till lördag kväll) med magsmärtor och feber och hoppades att det skulle gå över och sen kommer jag in till jukhuset där dom undrar hur jag har kunnat vänta så länge, eftersom jag har så ont. Jag fick massor av undersökningar, åkte fram och tillbaka i Sahlgrenskas katakomber, låg i sängen parkerad i diverse korridorer, dom tog alla möjliga prover och när jag slutligen skrevs in vid 5-tiden på söndag morgon så kopplade dom in ett dropp (jag hade då inte ätit sen i fredags) och gav mig morfinspruta i magen. Det var fantastiskt skönt. Jag fick sova någon timme, sedan skulle jag duschas med specialtvål och ta på mig operationsskjorta och allt som hör till, ifall dom bestämde någonting på morgonronden. Jag fick mer smärtstillande och hann somna till i ytterligare en timme, men blev då väckt av att läkaren stod över mig och förklarade att trots att jag har fått antibiotika så har mina värden blivit sämre, vilket innebar att dom skulle försöka operera så fort som möjligt. Sedan var allting väldigt rörig, för jag var väldigt förvirrad, men jag kördes till operation, där jag dom ställde frågor och gav mig en spruta, samt höll en mask över munnen. Jag hann dock däcka innan dom bad mig räkna från 10 till 1, och när jag återfår medvetandet ligger jag på uppvaket. Jag vet inte hur jag lyckades, men jag bad om en telefon (sköterskan fick slå numret) och ringde till mamma. Jag hade väldigt ont när jag vaknade, så jag fick starka smärtstillande, vilket gjorde att jag somnade om en stund. Sen ringde jag även pappa innan jag åkte tillbaka till avdelningen. Det gjorde så ont att jag hade svårt att andas ordentligt, så jag hade dålig syretillförsel och fick extra syrgas. När jag kom tillbaka till avdelningen hade mamma varit och lämnat min laddare, så sköterskan hjälpte mig att starta min telefon och smsa mina syskon, så att dom kunde komma och hälsa på. Jag var helt mörbultad och hade jätteont resten av söndagen och hela måndagen. Även natten till tisdagen behövde jag morfinsprutor för att kunna sova, eftersom jag vaknade till så fort jag råkade röra mig annars, på grund av att det gjorde så ont. Det hela är ganska så rörigt i mitt huvud, men jag är väldigt tacksam för alla fina och superduktiga sjuksköterskor som jobbade där och för att som kom och hälsade på mig. Jag blev fruktansvärt arg och ledsen när jag pratat med läkaren igår, eftersom jag inte fick svar på mina frågor ch hon inte lyssnade på ett ord jag sa. Som tur var förstod sköterskan det och försökte svara på mina frågor så gott hon kunde och förklara så att jag kände mig lugnare. Jag tog så illa vid mig av att bli så överkörd av någon, när man är i ett underläge och behöver hjälp. Läkare är då inte mänskliga. Men som sagt, sjuksköterskorna var helt fantastiska.
Nu har jag fortfarande ont, dels där dom tagit bort blindtarmen (den var tydligen jätteful) och dels i såren där dom gått in. Det gör ont om jag rör mig för mycket eller spänner mig (t.ex. skrattar eller hostar) eller om jag sitter upp för länge. Men idag är det betydligt bättre än igår, speciellt eftersom jag återfått lite av min kraft också. Har nog aldrig kännt mig så svag eller haft så ont som dom senaste dagarna. Det är verkligen en konstig upplevelse att vara så slutkörd. I vilket fall så klarar jag mig nu på tre olika sorters smärtstillande, fyra gånger om dagen, vilket är en förbättring. Sen är jag ju öm lite varstans efter otaliga blodprover, sprutor och droppnålar, som lämnat blåmärken över armar och ben. Min mage är svullen, dels på grund av att dom sprutar in luft i magen när dom opererar och dels på grund av ingreppet i sig och jag blir snabbt varm och trött av ansträngning. Jag är verkligen förundrad över alltihop. Första gången jag behövt åka till akuten, första gången jag opererats, första gången jag blivit sövd, första gången jag fått dropp, första gången jag fått morfin...Ja, ni förstår... Kanske inte så big deal för många, men för mig är det det. Jag blev till och med lite sugen på att återuppta min karriär som undersköterska på en faktiskt medicinsk eller kirurgisk avdelning. Jag har ju alltid det alternativet, om inte annat.

Jag behövde liksom skriva av mig lite. Det har varit några minst sagt omtumlande dagar. Nu ligger jag nerbäddad i mammas soffa, och lär förbli här ett par dagar innan jag återgår till verkligheten. Känns surt att missa skolan, men som det är just nu orkar jag ju inte ens gå till busshållplatsen, så det känns inte som något alternativ. Dessutom är Disa så snäll och tar anteckningar för mig. Finaste Disa.

Såhär fin blev min mage...

IN THAT OLD HALLWAY

En liten sammanfattning av min helg...