DET PÅGÅR I OÄNDLIGHET

Frestelsernas berg
(Det 18:e kapitlet i Jonas Gardells bok "Frestelsernas berg")

---

Strax bortom Jeriko ligger det berg uppå vilket Kristus blev förd av djävulen för att frestas. Djävulen sa: "Kasta dig ned, Gud kommer att skicka sina änglar för att rädda dig." Jesus svarade: "Du skall icke fresta Herren din Gud."
I det här berget har man byggt ett grekisk-ortodoxt kloster, eller snarare huggit in ett kloster mitt i berget som stupar lodrätt hundratals meter ned.
Några meter djupt sträcker det sig femtio meter längs med bergsidan. I dessa trånga bergsrum bor ännu fem munkar, balanserar bokstavligen talat på randen till avgrunden. De börjar bli gamla nu, i många år har de bott här, mittemellan himmel och jord, smutsiga och utmärglade, under oavbruten försakelse.
Varje dag lider de. Varje dag lever de också med vetskapen om att inget lidande vore enklare att göra slut på än deras, det vore bara att gå ut på den smala, skrangliga balkongen och luta sig ut över räcket, lite för långt - och allt vore över.
I varje ögonblick av sitt liv utsätter de sig för frestelsen, och gång på gång måste de upprepa för sig själva: "Du skall inte fresta Herren din Gud."
I varje ögonblick väljer de att trots allt fortsätta.
Men när de inte orkar längre? Vem kan döma en människa om Herrens änglar aldrig kom för att rädda henne när hon föll?
I juli 1946 fann man sångerskan Ulla Billquist död i sitt hem. Hon hade gasat ihjäl sig.
Det märkliga var att det inte fanns några tecken på desperation. Hon hade engagemang i Karlstad på kvällen. Resväskan var packad och klar. På bordet i hallen låg tågbiljetter, på en galge hängde hennes resdräkt nystruken.
Hon var egentligen färdig att gå ut och sätta sig i den beställda droskan när hon måste ha ändrat sig och istället gått in i köket och satt på gasen.
Vad fick henne att ändra sig? Det har Maria funderat mycket över.
Ibland upplever hon att man varje dag väljer mellan ojämförbara ting.
Nu skulle jag kunna släppa allt och skrika i förtvivlan eller också säger jag att det var ett utmärkt gott kött och ber om receptet.
Nu tar jag av det kokande vattnet från plattan eller också hoppar jag från balkongen.
Nu kan jag antingen borsta tänderna eller skära upp handlederna.
Antingen eller.
Som om alternativet till de vardagliga tingen inte alls med nödvändighet är andra vardagligeheter, utan tvärtom en avgrund som lurar tätt inpå trivialiteterna.
Och vi är munkar på frestelsernas berg, mittemellan himmel och jord.

AT THE END OF THE NIGHT

I know you tried
I know you're cursed
I know your best was still your worst
When hollywood was calling out your name

if I stayed behind would you let your hair grow?
I will forget the favors that you owe
I'm dreaming of car wrecks and thunderstorms bright
Let's bury ourselves and go haunt someone tonight

I know you tried
I know you're cursed
I know your best was still your worst
When hollywood was calling out your name

(Band of Horses - St. Augustine)

TO WHOM IT MAY CONCERN

Jag tänker ibland på det där uttrycket "känslomänniska" som jag så ofta fått höra. Och sagt om mig själv, för den delen. Vissa ser det som en bra egenskap, andra ser det som en svaghet. Ibland tänker jag att jag är lyckligt lottad som besitter en djup förståelse, inlevelseförmåga och eftertänksamhet. Många gånger tänker jag att det är en förbannelse. Ignorance is bliss. Allt jag gör styrs av känslor, men det betyder inte att det krockar med förnuftet. Tvärtom. Jag har en stark moralisk kompass och känsla för vad som är rätt och fel. Jag behöver inga budord, inga regler, som talar om det för mig. Att människor motsätter sig mina etiska ställningstaganden är inte samma sak som att dom är felaktiga. På den punkten är jag klar och ofta väldigt stadig i min tillit till mig själv. Men. Dom där andra känslorna. Dom där som jag så sällan styr över, som smyger sig på, kastar sig över en eller bara lågmält skaver emellanåt. Dom är jag inte så säker på. Ibland vet jag inte ens om jag är glad eller ledsen. Ofta försätter det mig snarare i apati än utbrott och agerande. Kanske har jag stängt in mina känslor för länge, skapat någon form av häxblandning, där ingen smak tillåts tränga igenom tillräckligt för att urskiljas från dom övriga. Kanske har jag glömt bort hur man gör. När man får lära sig att man ska vara vuxen, samlad, så passar inte skrik och tårar in. Man kan ju besvära någon. Så man låter bli. Håller tyst, intalar sig själv att man "väljer sina strider", men i själva verket tar man inge strider alls. Man vill inte stöta sig med någon, inte krångla, oavsett vad det kostar på att låta bli. För man orkar ju inte. Man kan inte rädda världen eller utföra mirakel. Så man sparar energi. Och all energi man har går åt till att spara energi. Hålla tyst, hålla inne, hålla ihop. Och så snurrar ekorrhjuket. Och jag, som är en känslomänniska, visar inga känslor alls. Och jag, som alltid försvarat mina känslor, är för rädd. Men det vågar jag inte visa.

I CAN NOT FORGIVE YOU YET

Vem trodde att det var såhär det skulle bli? Vem kunde förutse att livet skulle bli som det är? Den senaste tiden har jag slagits av en känsla. En känsla av att livet hittills har rusat förbi, utan att jag riktigt märkte vad som hände. Dom senaste åren har varit minst sagt turbulenta och jag har inte haft tid eller möjlighet att stanna upp. Allting har hänt, livet har pågått, och jag har känt mig närvarande i stunden, men efteråt har jag alltid upplevt minnena som drömmar. Dom senaste åren påminner mig om dom dimmiga, okontrollerade och obegripliga tonåren. Fast istället för att bli styrd av mina känslor, så har jag tvingats att stänga av dom. Skjuta dom åt sidan. Göra det som är bäst. Det som är riktigt och rätt. Det som förväntas av mig. Det som behövs göras. Ibland slår det mig. Tänk om jag skulle stanna upp. Tänk om jag skulle känna efter. Sådär, på riktigt. Känna efter innerst inne och låta mig själv släppa efter. Kanske hade världen gått under. Kanske hade bara jag gått under. I alla fall så är jag inte stark nog för att hantera mig själv. Jag vet att jag måste, jag vet att jag inte borde förtränga känslor och gömma undan tankar. Jag vet det. Men jag måste gå i skolan, göra skolarbeten, arbeta, tjäna ihop pengar till ränta och avgift och el och telefon och mat och mediciner och allt det där. Och så ska man ju helst röra på sig, så man orkar mer. Och så ska man sova ordentligt. Och äta nyttigt. Och städa. Och sen så bör man ha ett socialt liv också. Det räcker inte att man träffar sina vänner, man ska fira födelsedagar, äta middagar, dricka vin och träffa folk. För det måsta man ju. Träffa nya människor. Allra helst om man är ensam och saknar någon att kramas med och fryser så fasligt på kvällen. Inte kommer det en prins på vit häst. Man måste anstränga sig också. För man vill ju ha någon. Även om man tycker om att äta sin frukost i lugn och ro och bestämma själv över fjärrkontrollen, så borde man ju ge det ett försök. Och även fast man misstänker att man har social fobi och besitter ett väl dolt förakt för människor i allmänhet och trevliga människor i synnerhet, så måste man tvinga sig själv att vara öppensinnad. När man nu hinner mellan skolan, jobbet och ångesten, alltså.