WE ARE FREE AND WE ARE PERFECT

Jag har börjat använda min kamera lite grann...

SOMEBODY THAT I USED TO KNOW

But you didn't have to cut me off
Make it like it never happened and that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger and that feels so rough
No you didn't have to stoop so low

Det är vår, och snart påsk. Jag har köpt en påsklilja, nya utekrukor och gjort påskpynt. Nu längtar jag tills det är dags för släktmys på Tjörn om en och en halv vecka. Hoppas att vädret håller i sig!

HOW TO LET GO OF YOUR HAND

Jag har ont i magen i omgångar och jag blir så orolig varje gång. När det väl var allvar, så förstod jag inte att det var det och när jag kom till sjukhuset förstod jag knappt vad som hände. Dels var jag uttorkad, dels var jag groggy först av smärtan och sen av medicinen, och sedan blev det ju inte bättre av att jag knappt fick någon information. Jag fick aldrig riktigt hantera och processa det som hände, utan befann mig i ett konstant tillstånd av oförstående och "jag klarar det här"-tänk. Jag lät aldrig rädslan och oron komma över mig när jag var mitt uppe i det. Man vill ju inte visa sig svag. Och efteråt var det så stressigt, med skola och praktik som inte fick missas, vilket gjorde att jag liksom inte slappnade av och kände efter. Det känns som att det gjorde att oron kommer först nu. Och det känns som att jag överreagerar och tror det värsta om mina åkommor nu. Jag har verkligen aldrig tänkt så förut, aldrig oroat mig för smärta eller krämpor, vilket gör att jag så tydligt uppmärksammar mina nya tankar och rädslor. På det får jag ångest och skäms över att jag förmodligen är fånig som tror det värsta i onödan.
Kanske behöver jag bearbeta mina upplevelser mer grundligt och släppa efter för känslorna. Erkänna att, även om jag uttryckte att det var okej, så var det faktisk läskigt också. För det var okej, jag klarade mig. Men det var också så mycket läskigare än vad jag trodde att jag skulle tycka att det var. Kanske får man sig en törn när man ser sig själv som stark och plötslig hamnar i ett läge där man varken är stark eller har kontroll över situationen. Jag kunde inte fixa det själv, det var inte mitt problem att lösa och det var ingenting som jag kunde påverka. Jag tror att det är en av dom största orsakerna till att jag känner mig så tillplattad och svag efteråt. Man tror att allt ska lösa sig, att man kan fixa saker och ting. Och så blir man plötsligt beroende av andra för att ta hand om en. För att laga en.
Jag vet inte om jag kan förklara det på ett bra sätt. Men av någon anledning, som jag fortfarande mest spekulerar kring, så har det blivit ganska starka psykiska efterverkningar på sjukhusvistelsen och operationen. Jag kan bara hoppas att det är naturligt och övergående. Och att jag kan lyckas bearbeta dom här nya känslorna på ett bra sätt, så att det bara blir en fas och inte någon bestående oroskänsla. Kroppen får göra ont.

EVEN IN THE BEST OF DAYS

Love will be hard
And hearts will be broken

Jag har ont i min mage. Borde göra skolarbete, men känner mig som en klubbad säl. Pust.

MY HEART WAS FREAKING OUT

Massor av pluggande, överväldigande saknad, hockey,  släktkalas, ihärdiga funderingar,  salstenta och tentafirande. Den här veckan har varit intensiv. I alla fall känns det så. Men det kan bero på att jag fortfarande inte är tillbaka på banan fullt ut. Jag är trött i kroppen, svullen om magen och saknar både energi och inre styrka. Alla projekt blir stora ansträngningar och alla motgångar känns oövervinnerliga. Men jag märker trots allt att det är på väg åt rätt håll. Jag blir fortfarande utmattad fort, men inte alls som för någon vecka sen. Jag hoppas bara att mitt psyke snart ska hoppa på återhämtningståget, så att jag kommer över den här känslan av att vara överkörd och ynklig. Jag behöver mitt självförtroende och min positiva inställning för att orka med. Bort med ångesten, mattheten och besvären, tack.

SOME DIE YOUNG

But you better hold on,
There's so many need to say to you

Jag vill ha tillbaka en tid som jag inte märkte försvann, som jag inte tog vara på när den var. En tid som var så kort, men samtidigt så underbyggd, så motiverad. En tid som var så mycket, så fort, och som snart är länge sen nu. Men jag klamrar mig fast, mot min vilja, i den stund som inte varade. Som jag inte fick ha kvar. Som du gav mig och sen tog ifrån mig. Allt det där, det där innan, det fick ta tid, det var utdraget och hemlighetsfullt och avvaktande, men det andra, det riktiga, det kunde du inte tillåta dig själv att behålla. Det var för stort, för avancerat. Och allt jag kan tänka är hur lätt det var. Hur lätt det alltid varit. Och hur lätt det kunde vara. Om du lät det. Det är mot min vilja som jag tänker så. Men lik förbannat gör jag det, och lik förbannat är det sant. Att måla upp en framtidstro och verklighetsbild av din skeptiska, misstänksamma inställning är ingenting annat än ditt personliga pansar. Jag hoppas att omvärlden springer ikapp dig en dag. Och när verkligheten tränger sig på, när den knackar på din axel, så hoppas jag att du väljer att vända dig om och se efter. För jag kommer stå där, och jag skulle vilja att du såg det. Att du till och med uppskattade det. För just nu är det tanken på den dagen, den framtiden (byggd på min framtidstro och verklighetsbild) som får mig att klara av natt efter natt med drömmar om minnen, förändring och saknad. Så, allt jag kan tänka är sen.

LET ME SIT BESIDE YOU, DEAR

Såhär har min vecka sett ut:
Jag har ätit ungefär 3 kilo apelsiner på 3 dagar (det vill säga ungefär 5-7 stycken om dagen), sett hela första säsongen av Cougar Town (plus 6 filmer) och druckit thé för en hel livstid. Dessutom har jag varit tvungen att skjuta upp mina födelsedagsfiranden, missat en veckas praktik och varit fast under täcket när våren kom på besök.
Nu är jag så ofattbart trött på det här. Jag har missat nästan hela februari. Två veckor efter operationen hade jag (och har) fortfarande ganska så ont, men jag började (började!) återfå min normala energi och så PANG, på min födelsedag, så slår influensan till. Jag vill orka hitta på saker, gå ut och gå, umgås med folk, vara engagerad på VFUn, plugga, gå och handla, träna...
Jag vill ta igen att jag hade feber på min födelsedag och att jag missade skottdagen och vårsolen. Jag vill bli återställd nu. Jag är helt enkelt jävligt less på att vara svag och trött och på att ha ont. Nu får det vara nog!