Jag tänker ibland på det där uttrycket "känslomänniska" som jag så ofta fått höra. Och sagt om mig själv, för den delen. Vissa ser det som en bra egenskap, andra ser det som en svaghet. Ibland tänker jag att jag är lyckligt lottad som besitter en djup förståelse, inlevelseförmåga och eftertänksamhet. Många gånger tänker jag att det är en förbannelse. Ignorance is bliss. Allt jag gör styrs av känslor, men det betyder inte att det krockar med förnuftet. Tvärtom. Jag har en stark moralisk kompass och känsla för vad som är rätt och fel. Jag behöver inga budord, inga regler, som talar om det för mig. Att människor motsätter sig mina etiska ställningstaganden är inte samma sak som att dom är felaktiga. På den punkten är jag klar och ofta väldigt stadig i min tillit till mig själv. Men. Dom där andra känslorna. Dom där som jag så sällan styr över, som smyger sig på, kastar sig över en eller bara lågmält skaver emellanåt. Dom är jag inte så säker på. Ibland vet jag inte ens om jag är glad eller ledsen. Ofta försätter det mig snarare i apati än utbrott och agerande. Kanske har jag stängt in mina känslor för länge, skapat någon form av häxblandning, där ingen smak tillåts tränga igenom tillräckligt för att urskiljas från dom övriga. Kanske har jag glömt bort hur man gör. När man får lära sig att man ska vara vuxen, samlad, så passar inte skrik och tårar in. Man kan ju besvära någon. Så man låter bli. Håller tyst, intalar sig själv att man "väljer sina strider", men i själva verket tar man inge strider alls. Man vill inte stöta sig med någon, inte krångla, oavsett vad det kostar på att låta bli. För man orkar ju inte. Man kan inte rädda världen eller utföra mirakel. Så man sparar energi. Och all energi man har går åt till att spara energi. Hålla tyst, hålla inne, hålla ihop. Och så snurrar ekorrhjuket. Och jag, som är en känslomänniska, visar inga känslor alls. Och jag, som alltid försvarat mina känslor, är för rädd. Men det vågar jag inte visa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar