ON A ONE WAY TRACK

Jag sitter och stirrar på ett Worddokument. Jag har till och med valt vilken barnbokstext som jag ska utgå ifrån. Jag tänker att om jag fortsätter att stirra apatiskt på pappret på skärmen, så kanske orden plötsligt börjar ta form framför mig. Som genom ett under kanske texten växer fram, som genom magi kanske uppgiften blir gjord. Om jag bara stirrar tillräckligt länge, så kanske det löser sig av sig själv.
Men det gör det inte.
Och nu är det fyra timmar till inlämning.
Och jag undrar när orden ska komma.
Varför dom dröjer.
Men dom dröjer.
Och det är fyra timmar till inlämning och jag sitter och stirrar på ett vitt och blankt Worddokument.
För jag har ingen annan lösning när jag inte ens vet vilken bokstav jag ska börja med.

FALLING APART

Jag borde kanske skriva listor. Listor på allting som jag borde få gjort. Betala räkningar. Läsa inför föreläsningarna. Gå igenom inför DS-mötena. Jag borde kanske göra listor. Med punkter och pilar och stjärnor. Så att jag vet vad jag borde få gjort. Så jag kanske får gjort det som jag borde göra.

ALL WE ARE IS DUST IN THE WIND

DESECRATION IS THE SMILE ON MY FACE

TIME AFTER TIME

BRIGHT EYES

Skriver ett arbete om läsinlärningsmetodrn LTG, som ska vara inne imorgon, men som jag vill bli av med, så jag kan hitta på något roligt ikväll och dessutom ta sovmorgon imorgon. Sitter hos mamma och skriver, för min dator har tappat det. Igen. Passar på att tvätta lite också när jag ändå är här. Men nu ska mamma sätta på kaffe, så nu blir det snart en välförtjänt paus i pluggandet!

STOP JUMPING

Det har varit en lång vecka, som trots allt gått ganska fort, motsägelsefullt nog. Har inte riktigt märkt av världen utanför, utan går runt i min bubbla av tankar, ångest och panik, och då och då stunder av hänfördhet och lycka, samt en hel del förvirring. Det där vår rörigt att skriva, så det är förmodligen ännu mer rörigt att läsa. Men jag kan inte förklara det på något vettigt sätt. Jag skulle nog kunna bli överkörd av en bil och märka det först när jag är på sjukhuset. Mitt egna huvud är nästan det enda som fångar min uppmärksamhet. Självupptagen. Eller självfångad, kanske är bättre beskrivande. Har ju absolut inget val, vad jag än tar mig för. Suck. Jag behöver Disa-tid.

Imorgon ska jag hjälpa mamma att vinterstänga på Tjörn och sen blir det någon form av födelsedagsfirande för söta Julia, även om formerna fortfarande är lite oklara. Tårta blir det i alla fall!

SOMEWHERE I HAVEN'T BEEN

Dagen i tingsrätten idag var ganska trög. Och jobbig, med alla ungdomsmål. Men jag fick mig en promenad på rasten och en promenad på vägen hem, så det blev allt lite produktivt ändå.
Nu är jag lite gladare, för nu har jag bokat resan till Berlin i oktober med Axel & co. Det ska bli så skönt att pausa från skolan och...ja, allt annat.
I övrigt är jag nominerad till att åka som ombud till partikongressen i Uppsala i januari. Tatiana ska också dit, så det hade varit jätteroligt. Speciellt med tanke på hur det ser ut i partiet just nu och vilka frågor som kommer komma upp. Spännande, indeed.
Nu har jag tänt lite ljus, pluggat en stund och börjat på någon slags akvarelltavla (vi får väl se om det kan bli något...) och nu ska jag baka nästan-Disa-godkända bullar och lyssna på rockballader.

A TENDER MESS FOR EVERYONE

Ge mig mera sommar och segling. Och Framnäs. På Framnäs regnar det minsann aldrig. Jävla skitväder. Jag orkar inte.

THIS I KNOW

Nu har höstterminen börjar, så det är väl dags att återgå till gamla vanor och att återuppta bloggandet efter semestern. Det första nya inlägget tillägnar jag sommaren, som summeras allra bäst genom Jessicas bild:

För dom allra bästa och finaste stunderna den här sommaren har utspelat sig på Framnäs. Seglarskola, grillningar, kräftskiva... Och mysigt sällskap och en gnutta segling. Framnäs är min sommar.