REMAINDS ME OFF THE SECOND TIME THAT I FOLLOWED YOU HOME

Precis när man börjar få ordning på saker. När man tror sig börja få ordning på livet. Då händer något som vränger saker ut och in. Varje gång. Världens mest pålitliga naturlag. Tror mig, livet är inte till för att styra, det är till för att styra dig. Det spelar ingen roll vad du gör, oberäkneliga händelser fullkomligt våldtar dig en vacker dag. Och då står du där med ditt jobb och din katt och vad fan ska du göra åt det? Om du nu ska göra något åt det. Livet misshandlade mig precis, jag tror jag måste ta en sömntablett.

SÅ MÅNGA BROAR JAG BRÄNT, INGEN TOG MIG RIKTIGT ÖVER

Det är inte många som kommer förstå den här texten. (Förmodligen ingen mer än en) Men jag måste skriva av mig. Det är babbel och känslor istället för ord. För svensk grammatik räcker inte för att förklara det här egentligen. Men något var jag tvungen att bli av med.

Jag förstår vad du menade nu. Jag förstår jämförelsen. Jag forstod den nog hela tiden, egentligen. Men jag vill inte. För viss är det så. Visst känner jag som du, visst skulle jag kunna det. Visst skulle det inte ens vara svårt. Det skulle vara så lätt. En vecka, en dag, några timmar? Vad skulle det ta? Ingenting. Ingen kraft, ingen ansträngning. Jag förstår vad du menar. Jag förstår hur du jämförde oss med dom. Men jag förstår inte när du säger att det är meningen. För om det vore det, skulle det se ut såhär? Jag accepterar att allt måste kämpas för i livet. Allt. Men inte du. Jag hade dig, jag släppte dig. Nej, du släppte kanske mig först, jag vet inte. Men visst förstår jag vad du menar. Och visst vore det enkelt? Men det funkar inte så. Det gör faktiskt inte det. Det handlar inte om att vår tid är förbi, det är den aldrig. Kan aldrig bli. Men det handlar om att vi hade vår chans. Du hade din chans. Och kanske tog du den, fast jag missade det. Säkert tog du den. Men jag missade det. Och vi hade vår chans och vi missade det. Klantade till det, förstörde alltihop. Blev smulor och glassplitter och du och jag. Och nu är vi trasiga. Fortfarande. Vi hör ihop. Det är meningen. Kanske är det så. Nej, inte kanske. Det är så, det är meningen. Men inte som vi hade hoppats. Inte ska du ge mig blommor, gå ner på knä, inte ska vi dela ringar, hus eller barn ihop. Inte ens en katt ska vi dela. Jag förstår vad du menar. Jag förstår din jämförelse. Och kanske, älskade, är det meningen. Men det funkar inte så. Du har en plats i mitt hjärta. En plats jag inte givit någon annan, och förmodligen aldrig kommer ge. Det skrämmer mig hur mycket du betyder för mig och hur beroende jag är av din närhet. Och visst är det som du säger, det vore så lätt. Visst vore det? Men vi lyckades till slut, vi kan inte göra det här mot oss själva igen. Du får inte göra det här mot mig igen, låt mig inte låta dig göra det här mot mig igen. Vi lyckades och jag lyckades. Jag är med Victor nu. Jag vill vara det förresten av livet. Det skrämmer skiten ur mig att jag säger det, men det skrämmer mig ännu mer att jag menar det. "Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö". Och jag är rädd för allt däremellan. Livrädd för att älska, för att bli tagen förgivet, för att bli sårad, för att ha ont, för att sakna. Mest av sllt är jag rädd för att älska. Det gör mig galen, det äter upp mig det tar livet av mig. Det gör mig så rädd. Men jag gör det nu. Jag älskar så jag mår illa. Och ärligt talat så är det skitjobbigt. Men vad spelar det för roll? Det tar död på mig lika mycket som det håller mig vid liv. Och jag satt i sittbrunnen, med iPodhögtalarna och sjung med. "Dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär." Och allt föll på plats. Det stannade inte där, men för en stund. För en hundradels sekund fick jag känna det. Och jag kände det. Hela jag, hela jävla jag visste. Om jag förlorar Victor så dör jag. Om jag skulle bli lämnad ensam med min kärlek så kommer den att ta livet av mig. Så, visst förstår jag vad du menar. Visst förstår jag det till slut. Visst förstår jag hur du jämförde oss med deras äventyr och visst förstår jag att det är meningen. Men du måste förstå att vi sumpade vår chans. Du måste förstå att hur mycket jag än önskar det, med hela mitt hjärta, så funkar det inte så. Inte nu, inte sen. Du måste förstå att jag inte kan leva utan dig. Att jag behöver dig. Men inte så som det är meningen att jag ska behöva dig. Vi förstörde alltihop, jag förstörde alltihop och du förstörde alltihop. Och ingenting funkade och allt föll samman. Och vi måste se det nu. Vi kan inte tro att saker förrändras, för det gör dom inte. Vi kan inte tro att det skulle fungera. Vi vet ju att, trots att allt du säger är sant, så är drömmen en sak och verkligheten en annan. Vi vet ju att, trots att du hittade den perfekta jämförelsen, så funkar det inte så. Vi kan aldrig bli Simba och Nala. Vi kan bara vara Du och Jag. Och det är så jag vill ha det.

TACK

JOHAN <3

KILL ME

Jag hatar ensamheten.
Den äter upp mig innifrån.
Kryper i min kropp.
Trycker mot mina lungor.
Hugger i mitt hjärta.
River i min själ.
Jag hatar det.
Jag hatar ensamheten.
Jag hatar att vara svag.
Jag hatar att jag känner såhär.
Jag hatar att jag är så patetisk att jag mår dåligt utan anledning.

Jag hatar e n s a m h e t e n .

WHAT COMES AFTER THE SUN?

SOMMAREN 2007
Händelse: Massor... Marsstrand, Seglarskolan, Studenten...
Festival: Hulstfred
Skiva: Andreas Framnäs-bil-skiva och Tingsek (Sen vår iPodspellista såklart!)
Artist: Kent
Film: To Fast To Fearius
Bok: Glasdjävulen - Irene Huss
Resa: I sommar reste jag inte så långt. Typ Marsstrand då.
Konsert: Metallica
Serie: Jag har inte sett på tv på hela sommaren känns det som. Men Vänner.
Färg: Gul (blommor...hahaha) Annars har det varit en rosa sommar.
Plats: Framnäs, alltid Framnäs.
Uteställe: Maritim
Känsla: Ensamhet
Besvikelse: Kanske för mycket

BLOW YOUR LUNGS OUT

Andledningen till att jag inte skrivit är att jag inte har något att skriva. Inget speciellt. Definitivt inget roligt. Arbetslösheten tar knäcken på mitt självförtroende. Orken sjunker, samtidigt som jag aldrig varit så rastlös i hela mitt liv. Jag sitter hemma, sover, äter, ser på tv. Är arbetslös. Bara ordet ger mig ångest. Och det är en vecka kvar till min nästa tid hos psykologen.
Sen har vi saknaden, som givetvis inte blir bättre av att vara sysslolös. Han jobbar och jag väntar. Allt för ofta i onödan. Men jag är patetiskt, obotligt, jävla kär och hopplös. Ett offer för kärleken. Jag älskar så mycket att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv och jag saknar så mycket att jag får svårt att andas. Jag var utan honom nästan hela sommaren, men jag vande mig inte. Jag vänjer mig inte. Någonsin. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte känna mig vilsen.

Och det är det jag har att säga. Varrenda jävla dag.