HOW TO LET GO OF YOUR HAND

Jag har ont i magen i omgångar och jag blir så orolig varje gång. När det väl var allvar, så förstod jag inte att det var det och när jag kom till sjukhuset förstod jag knappt vad som hände. Dels var jag uttorkad, dels var jag groggy först av smärtan och sen av medicinen, och sedan blev det ju inte bättre av att jag knappt fick någon information. Jag fick aldrig riktigt hantera och processa det som hände, utan befann mig i ett konstant tillstånd av oförstående och "jag klarar det här"-tänk. Jag lät aldrig rädslan och oron komma över mig när jag var mitt uppe i det. Man vill ju inte visa sig svag. Och efteråt var det så stressigt, med skola och praktik som inte fick missas, vilket gjorde att jag liksom inte slappnade av och kände efter. Det känns som att det gjorde att oron kommer först nu. Och det känns som att jag överreagerar och tror det värsta om mina åkommor nu. Jag har verkligen aldrig tänkt så förut, aldrig oroat mig för smärta eller krämpor, vilket gör att jag så tydligt uppmärksammar mina nya tankar och rädslor. På det får jag ångest och skäms över att jag förmodligen är fånig som tror det värsta i onödan.
Kanske behöver jag bearbeta mina upplevelser mer grundligt och släppa efter för känslorna. Erkänna att, även om jag uttryckte att det var okej, så var det faktisk läskigt också. För det var okej, jag klarade mig. Men det var också så mycket läskigare än vad jag trodde att jag skulle tycka att det var. Kanske får man sig en törn när man ser sig själv som stark och plötslig hamnar i ett läge där man varken är stark eller har kontroll över situationen. Jag kunde inte fixa det själv, det var inte mitt problem att lösa och det var ingenting som jag kunde påverka. Jag tror att det är en av dom största orsakerna till att jag känner mig så tillplattad och svag efteråt. Man tror att allt ska lösa sig, att man kan fixa saker och ting. Och så blir man plötsligt beroende av andra för att ta hand om en. För att laga en.
Jag vet inte om jag kan förklara det på ett bra sätt. Men av någon anledning, som jag fortfarande mest spekulerar kring, så har det blivit ganska starka psykiska efterverkningar på sjukhusvistelsen och operationen. Jag kan bara hoppas att det är naturligt och övergående. Och att jag kan lyckas bearbeta dom här nya känslorna på ett bra sätt, så att det bara blir en fas och inte någon bestående oroskänsla. Kroppen får göra ont.