YOU'RE KNOCKIN' AT MY WINDOW

Jag älskar spetstrenden. I höst/vinter är det svart spets som gäller och till våren och sommaren blir det vitt och skirt. Underbart! (Jag längtar till våren...)

Dolce & Gabbana Spring 2011

HERRARNA BLIR HJÄLTAR OCH FOLKET DET BLIR DÖMT

Jag gråter ikväll. Jag gråter för dom som kommer blir utförsäkrade under dom kommande fyra åren, jag gråter för dom som inte har råd att vara hemma med sina barn och jag gråter för dom barn som tvingas spendera sina dagar med 20 andra 2-åringar och tre slitna pedagoger som förväntas ha tid och energi att se till varje enskilt barns behov. Jag gråter för dom som inte får den chans som jag fick att läsa upp mina betyg och ta mig vidare i livet. Jag gråter för att jag måste vara med och se på när vi återgår till klassamhället och när dom fattiga blir fattigare och dom rikare blir rikare. Jag gråter därför att stora företag kan använda skolpengen till sina bonusar istället för att servera elever en hälsosamt skolmat. Jag gråter av utmattning och aggression och jag gråter därför att jag känner mig så tom. Mitt röda hjärta blöder för alla dom som hamnar utanför högerns privatiserade samhälle. Till er vill jag be om ursäkt, för att vi inte räcker till. Och till er vill jag säga att jag inte kommer att låta det hända igen utan strid.

Och jag hoppas att ni en dag har vett att skämmas, alla ni som satte SverigeDemokraterna i riksdagen. Jag brukar vara stolt över vårt socialistiska och demokratiska land, men idag är det pinsamt att vara en del av den utveckling som vi nu fått se. Det finns inga ord för det.

LÅT DOM INTE STJÄLA DEN MAKT DU HAR KVAR

Jag är ganska rädd av mig. Jag är rädd för precis allting.
Ofta känns det som om jag inte litar på mig själv. Och om jag inte litar på mig själv, då behöver jag andra som bekräftar mina val eller stödjer mig. Och har jag inte det så grubblar jag så mycket att ensamheten börjar gnaga längs smalbenen. För det är så ensamheten känns för mig. Som något krypande, krälande, ovälkommet och påträngande, som blandas med föraktet mot den svaghet som åkallat och bjudit in ensamheten. Den svaghet som är så ful att man helst vill gömma undan den. För det är ju inte sådan man ska vara idag. Svag och behövande. Beroende av andra. Istället ska ensam vara stark och individen ska stå för sig själv. Man ska analysera sig själv, gå sin egen väg, sätta sitt eget bästa först, följa sina drömmar, vara originell, sticka ut ur mängden... Fy, den som söker sig till gruppen, den som tyr sig till sina likar eller inte uppskattar denna "egentid" som något utvecklande och privilegierat, något som vi i vår vackra västvärld ska vara så tacksamma att vi har rätt till. Hör ni så fint? Vi har minsann rätt att vara för oss själva, vi! Vi har rätt att vara ensamma! Vad lyckliga vi borde vara, vi svenskar. Vi som har rätt till egentid och självhjälpsböcker och frysta Findusportioner. Vi som har rätt att gå förbi tiggande polacker på gatan och få pengar av staten när vi renoverar våra villor.
Jag är ganska rädd av mig och det har blivit en stor drivkraft för mig. Tyvärr så biter jag mig ofta i svansen, eftersom viljan överstiger energin med alldeles för stora marginaler. Men jag har lärt mig att tänka så, att rädslan kan vara positiv. Den uppstår ju i reptilhjärnan, för att visa oss människor vad vi ska akta oss för. Alltså kan rädslan vara ett användbart redskap, vart man än är påväg.
Och jag är rädd för att vara ensam. Jag dömer mig själv utifrån samhällets värderingar, smutskastar mig själv och anser mig svag och behövande när jag får ont i hjärtat och ensamheten smyger sig upp längs kroppen. Men vad är ensamheten för känsla att fördöma? Och vad är rädslan för denna ensamhet att fördöma? Jag tror ju inte att ensam är stark och jag tycker att det är tråkigt att titta på Idol ensam och jag äter hellre någon annans favoritmat tillsammans, än min egen favoritmat ensam.
Jag tror att "egentid" är ett begrepp som är skapat för att släta över det faktum att man väljer att sitta hemma med en skål chips istället för att gå till gymmet. Jag tror att svenskar i allmänhet är fullkomligt skräckslagna för att få dåligt samvete eller bli rädda. Vi är precis lika rädda allihopa. Vi hittar på nya ord (att lösa korsord kallas numera för "hjärngymnastik"), gömmer oss bakom ideologiska sagor som vi skräddarsyr för att undvika något kryphål där dåligt samvete, ångest eller rädsla skulle kunna tränga in. Och ändå är vi precis lika rädda allihopa. Vi är rädda för att vara ensamma, eftersom vi är flockdjur. Vi får dåligt samvete, eftersom vi är rädda för att svika vår flock.
Jag personligen är fullkomligt övertygad om att tillsammans är starkast, men kanske räcker det med att lägga till "nya arbetarpartiet" i sin slogan för att dämpa människors ångest inför att inte räcka till? 

FRÅN OCH MED DU

Jag jobbar mycket med multi-tasking just nu. För tillfället tvättar jag, äter lunch, gör mig iordning och tittar lite på datorn samtidigt. Elin 2.2 kanske?

Alliansen gråt av vårt hat (YouTube); Alltså, jag tycker inte att den behöver några ord. Den talar för sig själv. Och den är underbar!

I FEEL IT IN MY BONES

Alltså, jag har verkligen haft semester från bloggandet ett bra tag nu. Det har varit så mycket på sista tiden; flytten, skolstarten, barnpassning och det sociala som ska in däremellan. Dessutom har det varit stormigt på flera fronter, men det känns som att det mesta håller på att lugna ner sig och jag hoppas att jag kan gå in i någon slags vardagslunk vid det här laget.

Som alltid när det blir såhär långa uppehåll, så har det hänt så mycket att det inte går att få ner i ett blogginlägg. Men jag kan ju berätta att det "råkade" bli Valand igår kväll och att jag hamnade hos mamma vid 6-tiden i morse. Jag kröp ner i hennes säng och vi låg och pratade till klockan 9 på morgonen innan jag gick och la mig för att i alla fall få några timmars sömn. Valand var roligt, som alltid, och det var många sköna människor där igår. Dessutom skaffade jag några nya bekantskaper när alla drog hem vid 4 och jag stannade kvar ensam till stängning och hängde med några random folk som jag hittade vid baren. En udda, men riktigt lyckad utekväll. Och det var väldigt skönt att umgås med mamma och prata om allt och inget.

Idag har varit en mindre aktiv dag... Till att börja med så sov jag första halvan av dagen och sedan låg jag i soffan tills det var middag. Skönt att bli bjuden på mat när man är så seg. Efter det så körde mamma hem mig och sen dess har jag spenderat kvällen i sängen med datorn och säsong 6 av The Hills, som jag har fått för mig att börja kolla på.

En annan anledning till att det varit svårt att få till något bloggande är att min dator har gett upp totalt och behöver lämnas in. Till råga på allt så står den hemma hos familjen Holm, så det blir liksom inte gjort. Men jag måste ta tag i det, så att jag kan sitta med min första tenta, som ska vara inne om bara några veckor nu. Känns lite jobbigt att vara beroende av Victors dator, även om han inte direkt är hemma och använder den så mycket, för jag vill kunna ha alla mina skoldokument samlade. Plus att jag fortfarande har fruktansvärt svårt för Mac. Det är ologiskt och jag blir frustrerad när datorn inte gör som jag vill!

Nej, nu ska jag försöka varva ner och få lite sammanhängande sömn. Imorgon har jag lite att stå i. Jag tänkte att jag skulle hinna gymma och duscha innan Victor kommer hem från Kosta, så att vi kan ha lite välbehövd kvalitetstid innan GAIS-matchen. Det har varit alldeles för lite egentid för oss två den senaste tiden, och det är alltid jobbigt att vara ifrån varandra för mycket. Så jag längtar tills imorgon!

Jag har äntligen hittat ett par höstskor som jag vill ha till ett överkomligt pris, så jag slog till och beställde dom från H&M!