Jag undrar om det är verklighet, om det satt sig så djupt och blivit så starkt att det dunkar av smärta. Eller är det en illusion? Ett behov av känslor som fylls genom längtan efter en fantasi. En ihopdiktad saga, en glorifierad hjälte. Kanske är behovet så starkt att jag i mitt inre skapat en upplevelse, som vuxit så stark i avsaknad av verklighet, att känslorna blir verkliga. Kanske saknar jag saknaden i sig så mycket att jag själv har tvingat fram en värkande saknad, en ständigt smärtsam önskan och tillhörande återkommande drömmar. Jag undrar om det är verkligheten som varit grym nog att utsätta mig för det här eller om jag bedrar mig själv genom en enfaldigt hoppfull björntjänst. Dessvärre gör sanningen densamma. Tankarna väcks av dom minsta associationer, längtan hugger till i bröstet dagligen och drömmarna upphör inte. I drömmarna är utgången alltid en annan. Verkligheten, sann eller bara sann för mig, är fortfarande min verklighet, och den är grym emellanåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar