Jag hittade en dikt på min hårddisk som jag tänkte att jag kunde publicera, speciellt eftersom den känns aktuell återigen. (Tyvärr har den inget namn ännu.)
Månen lyser klart inatt
Men du ser den inte
Du blundar
Du påstod att du förstod dig på världen,
Men du förlorade tron på Gud
Var det värt det?
Mörkret omfamnar månen
Du ligger stilla och låter det omfamna dig
Du försvinner in i det som skulle bli din räddning
Du blundar
Allt det du ser,
När du sluter dina ögon
Hjälper det dig att sova?
Eller griper det tag i dig utan nåd
Och binder din kropp mot golvet?
Har du något mål,
Någon mening?
Eller blundar du
För stillheten i sig
Månen sticker mig i ögonen
Men du ser den inte
Du blundar
Injicera ditt hyckleri i mina vener
Så att jag kan hjälpa dig att blunda för mörkret
Och fästa mig själv
Vid ditt golv.
Jag kan ligga vid din sida
När väggarna kryper närmre
Men jag ser månen,
Även när jag blundar
Och jag saknar förståelse
För världen och för stillheten
I din trolösa tillvaro
Du tror mig inte
Du förlorade tron på Gud
Och du ser inte mörkret,
För du blundar
Och det som skulle bli din räddning
Har blivit din drog,
Ditt gift
Du blundar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar