"If life gives you lemonade, make lemons. Life will be like WHAAAT?!"
Modern Family är en av dom bästa serierna just nu alltså. Om ni inte har sett den, gör det!
Nu ska jag skriva om sånt där som folk tycker är obekvämt. Jag tänker göra ett statement. Eller inte. Men ny ryker alla kemiska hormoner. Jag vet inte hur dom påverkar mig eller om dom påverkar mig. Men det är inte värt att chansa längre. Jag har alltid ups and downs, jag har gått på antidepressiva i 10(!) år nu och min senaste psykolog tyckte att det var "en sund inställning" att jag förstod att min kropp troligtvis aldrig klarar sig helt utan medicinen. Jag har (haft) ångest, jag har (haft) OCD, jag har varit destruktiv. Jag har mått dåligt, helt enkelt. Och jag vill påstå att jag vet hur det känns.
I drygt 5 år så hade jag p-stav. Perfekt för någon som är snurrig, men kanske mindre älskvärt på grund av en del biverkningar. Jag tog ut den, för att jag ville låta kroppen vila.
Strax därefter insåg jag dock att det där med att vara utan innebär en del huvudbry. Så när jag bad om p-piller, så insisterade barnmorskan på att ge mig kombinerade piller. Trots att jag sa att ingen annan i min familj tålde det. Hon påstod att man kunde drabbas av östrogenbrist med följden benskörhet (vilket ligger i släkten). Så trots att jag kände på mig att jag visste bäst, så lyssnar man ju på proffsen. Kombinerade piller fick det bli. Först 2 månader på en sort och nu 4 månader på nästa. "Biverkningarna är värst i början. Pröva i ett par månader." Och lydig som man är, så prövar man. Man vill ju inte vara utan skydd.
Så ligger jag här, en måndag kväll, och försöker analysera hur jag känner mig. För jag kan inte riktigt identifiera känslan. Det är ingen panikångest, ingen ilska, ingen förtvivlan. Men heller ingen glädje, ingen entusiasm, ingen livslust. Och då. Då slår det mig. I ett halvår har det gått neråt, på olika vis, men det har varit motiverat. Jag har haft blindtarmsinflammation, varit stressad, haft järnbrist och stött på diverse bekymmer. Men det här är ingen sån känsla. Ingen riktig känsla. Det här är apati. Jag har ingen lust med något. Jag orkar inte, jag bryr mig inte. Jag känner inte.
Och det har eskalerat. Inga konstigheter, tänkte jag. Hösten är alltid tung, mörkret är alltid skrämmande. Och bitvis har det känts så. Som en vanlig, ångestladdad höst. Men oftast har det bara varit...tomt. Det här är en ny sinnesstämning. Värre än att vara för känslosam är avsaknaden av känslor. Det är jag alldeles säker på.
Så när jag ligger här och översköljs av insikter (sanna eller inte återstår att se) så går min mammas kommentar på repeat innanför pannan: "Jag har aldrig tålt p-piller. Det var bland det värsta jag varit med om. Jag blev så dålig." Aha, tänker jag. Det här är inte normalt. Det kanske finns en anledning. Det kanske inte ska vara såhär.
Visst finns risken att jag greppar efter halmstrån. Jag är förtvivlat trött på den här (icke)tillvaron. Att aldrig känna sig varken ledsen eller glad, att aldrig vara riktigt närvarande. Att gå runt i psykisk isolering, som leder till att jag faktisk isolerar mig. Men så finns det då anledning att tro att det inte behöver vara så. Att jag kan återgå till mitt normala, trasiga, men närvarande, jag. Då tänker jag bannemig greppa efter det halmstråt utav bara helvete.
Så nu får det vara nog. Jag får offra bekvämligheten i skyddet. Det är nog ett inlärt tänk det där, att man alltid måste gå på preventivmedel. Djupt rotat och kanske en del i ett kontrollbehov. Men ibland får man väl helt enkelt välja. Och att inte ens utsätta sig för risken, det är egentligen inte svårt det heller. Så nu gör jag ett statement för mig själv. Hejdå p-piller! Och fan ta dig, osympatiska barnmorska! Nu blir jag något så ofattbart omodernt som fri från kemiska hormoner. Sexuell frihet i all ära, men sitter man ensam varenda kväll är friheten mest ett hån ändå.
Jag vet egentligen inte vad jag vill skriva. Det känns som om jag behöver få något sagt. Jag vet bara att allting är underligt, kroppen är tung och huvudet dimmigt. Jag har ingen lust med någonting. Jag orkar ingenting. Jag är en dålig vän. Jag är avslagen mot alla. Jag är oentusiastisk och trög. Gör ingenting, som jag inte måste. Försöker tvinga mig själv att åka till affären och gå ut och gå. Tänker att det nog går över. Men det gör det inte. Det går inte över. Som om jag gick runt i en bubbla. Alla kan se mig, prata med mig, men jag når inte ut. Så jag håller mig undan, orkar inte möta någon. Jag har en känsla av att jag behöver få något sagt. Men jag har ingen aning om vad det är jag försöker säga. Jag vet ju knappt vad jag har gjort idag.
Jag såg dig idag. Först gick jag förbi dig, du stod med ryggen mot gångbanan. Man kunde inte säga säkert att det var du. Men jag visste. Jag känner igen hållningen, armföringen, håret, allt. Och så kände jag det. På vägen tillbaka såg jag det alldeles klart. Då hade du satt dig på bussen. Jag såg ditt ansikte genom fönstret, du satt på motsatt sida gången. Men jag såg det så klart. Och det tog fullkomligt andan ur mig. Jag var inte beredd, jag hade inte en aning, jag trodde inte...men det gjorde så ont. Det var som om någon stuckit en kniv i hjärtat på mig och fyllt mina lungor med sand. Jag fick svårt att andas, svårt att gå upprätt och det flimrade för ögonen. Det var så överväldigande och så oväntat. Jag trodde inte...att det skulle kännas så. Att det skulle kännas alls, vid det här laget. Kanske tänkte jag mig något bitterljuvt, något man kan borsta av sig och gå ifrån. Vad som helst. Men inte denna smärta. Denna outhärdliga, tryckande värk i bröstet. Denna förlamande saknad. Denna fullkomliga hjälplöshet och längtan. Kanske trodde jag att tiden läker alla sår. Att efter såhär lång tid kan det omöjligt röra mig i ryggen. Kanske har jag burit på känslan så länge att jag vant mig vid sticken, som när man går med ett skavsår så länge att det snarare kliar än gör ont. Kanske är det precis så. Som ett skavsår. Det värsta hade gått över, jag har gått tillräckligt länge i andra skor. Och så tog jag på mig dom skavande skorna igen, och allt som krävdes var ett steg. Ett steg i dom för trånga skorna, så revs hälen upp och började blöda. Ett steg så var allt läkande ogjort. Och jag måste börja om från början. Plåstra om, vila och byta skor. Kan det vara så lätt att öppna ett gammalt sår? Är inte huden tjockare där ärrvävnad bildats? Eller har jag haft så tjocka plåster att jag inbillat mig att såret läkt?
Och mitt i allt är jag lättad över att du inte såg mig. Eller låtsades som att du inte gjorde det. I vilket fall hade jag inte ens kunnat samla kraft nog att låtsas att jag inte vill ha dig.
Jag tycker inte om hösten. Jag till och med hatar hösten. Det är så mörkt att man aldrig vaknar till ordentligt och hur mycket kläder man än tar på sig så fryser man. Sen svettas man. Sen fryser man igen. Och höstfärger är inte roligare, bara för att det är höst. Brunt och beige är fortfarande brunt och beige. Och vad är det med detta eviga prat om att man kan tända ljus? Tända ljus och dricka thé kan man göra vilken tid på året som helst. Regnar och blåser gör det på sommaren också. Och så har vi mörkret. Det smyger sig på, klamrar sig fast, bultar i bröstet och stänger in mig. Det lägger sig på mina axlar och tynger ner mig. Det tär och förgör min ork och min entusiasm. Och jag går in i mitt eget mörker. Varje höst. När september drar sin sista suck, när löven överger träden, när regnet aldrig slutar och när solen har gett upp. Som ett brev på posten kommer den, ångesten och orkeslösheten. Tankarna och tröttheten. Och varje sensommar är jag lika naiv, nog ska det bli skönt med höst, rutiner och trygghet, lugn och ro. Visst kan det vara mysigt med höst, när man kan sitta inne med tända ljus och titta på film och äta varm soppa. Men det är inte mysigt. Det är inte skönt. Det är mörkt och kallt. Det är blött och geggigt. Det är smutsigt och fuktigt. Det är plågsamt och tråkigt. Men visst tänder jag mina tragiska jävla ljus. Och visst väntar jag på den mysiga känslan. För den kommer väl. Det säger ju alla, hur fint det känns att krypa upp i soffan och lyssna på regnet. Så jag väntar. Det gör jag. Men fram tills dess, låt mig få hata hösten och allt vad den innebär. Låt mig få avsky dess mörker och mitt. Låt inte värmeljusen lura dig. Dom botar inte ångest och depression och dom lyser inte upp mitt mörker. När hösten kommer och regnet slår mot fönstren, då gör det ont att andas och det gör ont att leva. Det skaver i bröstet och det snurrar i huvudet. Så jag tycker inte om regnet. Och jag tycker inte om hösten.
