But you better hold on,
There's so many need to say to you
Jag vill ha tillbaka en tid som jag inte märkte försvann, som jag inte tog vara på när den var. En tid som var så kort, men samtidigt så underbyggd, så motiverad. En tid som var så mycket, så fort, och som snart är länge sen nu. Men jag klamrar mig fast, mot min vilja, i den stund som inte varade. Som jag inte fick ha kvar. Som du gav mig och sen tog ifrån mig. Allt det där, det där innan, det fick ta tid, det var utdraget och hemlighetsfullt och avvaktande, men det andra, det riktiga, det kunde du inte tillåta dig själv att behålla. Det var för stort, för avancerat. Och allt jag kan tänka är hur lätt det var. Hur lätt det alltid varit. Och hur lätt det kunde vara. Om du lät det. Det är mot min vilja som jag tänker så. Men lik förbannat gör jag det, och lik förbannat är det sant. Att måla upp en framtidstro och verklighetsbild av din skeptiska, misstänksamma inställning är ingenting annat än ditt personliga pansar. Jag hoppas att omvärlden springer ikapp dig en dag. Och när verkligheten tränger sig på, när den knackar på din axel, så hoppas jag att du väljer att vända dig om och se efter. För jag kommer stå där, och jag skulle vilja att du såg det. Att du till och med uppskattade det. För just nu är det tanken på den dagen, den framtiden (byggd på min framtidstro och verklighetsbild) som får mig att klara av natt efter natt med drömmar om minnen, förändring och saknad. Så, allt jag kan tänka är sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar