BAD DREAMS IN THE SUMMER

Jag såg dig idag. Först gick jag förbi dig, du stod med ryggen mot gångbanan. Man kunde inte säga säkert att det var du. Men jag visste. Jag känner igen hållningen, armföringen, håret, allt. Och så kände jag det. På vägen tillbaka såg jag det alldeles klart. Då hade du satt dig på bussen. Jag såg ditt ansikte genom fönstret, du satt på motsatt sida gången. Men jag såg det så klart. Och det tog fullkomligt andan ur mig. Jag var inte beredd, jag hade inte en aning, jag trodde inte...men det gjorde så ont. Det var som om någon stuckit en kniv i hjärtat på mig och fyllt mina lungor med sand. Jag fick svårt att andas, svårt att gå upprätt och det flimrade för ögonen. Det var så överväldigande och så oväntat. Jag trodde inte...att det skulle kännas så. Att det skulle kännas alls, vid det här laget. Kanske tänkte jag mig något bitterljuvt, något man kan borsta av sig och gå ifrån. Vad som helst. Men inte denna smärta. Denna outhärdliga, tryckande värk i bröstet. Denna förlamande saknad. Denna fullkomliga hjälplöshet och längtan. Kanske trodde jag att tiden läker alla sår. Att efter såhär lång tid kan det omöjligt röra mig i ryggen. Kanske har jag burit på känslan så länge att jag vant mig vid sticken, som när man går med ett skavsår så länge att det snarare kliar än gör ont. Kanske är det precis så. Som ett skavsår. Det värsta hade gått över, jag har gått tillräckligt länge i andra skor. Och så tog jag på mig dom skavande skorna igen, och allt som krävdes var ett steg. Ett steg i dom för trånga skorna, så revs hälen upp och började blöda. Ett steg så var allt läkande ogjort. Och jag måste börja om från början. Plåstra om, vila och byta skor. Kan det vara så lätt att öppna ett gammalt sår? Är inte huden tjockare där ärrvävnad bildats? Eller har jag haft så tjocka plåster att jag inbillat mig att såret läkt?
Och mitt i allt är jag lättad över att du inte såg mig. Eller låtsades som att du inte gjorde det. I vilket fall hade jag inte ens kunnat samla kraft nog att låtsas att jag inte vill ha dig.