NEW WORLD

Det är officiellt. Familjen Öberg-Börjesson blir Öberg och Börjesson. Vi blir skilsmässobarn. Fast ganska lyckliga sådana egentligen.

IF YOU LOVE ME

Jag kanske inte är pinnsmal längre, byxorna kanske är svåra att dra upp över låren och om jag böjer mig ner får jag veck. Men jag är inte överviktig för det. Så sluta kalla mig tjock innan jag slår någon! Jag gillar inte min nya mage och hela kroppen känns ovan och lite för stor, men jag älskar min nya bröststorlek. Och jag är fortfarande tillräckligt snygg för att folk ska bli avundsjuka, uppenbarligen. Så knip.

LIGHTS UP

Valand var grymt, som vanligt. Fredagen var... seg... Och lördagen var mysig. Idag händer dock inte mycket. Behöver köpa cigg, men har inga pengar. Måste hålla mig uppe så att jag får ordning på dygnet, men jag är skittrött. Kanske att jag ska nörda mig lite?
Praktiken börjar på tisdag! Jättenervöst!

GONNA' BE OKEJ

VALAND IDAG MINA VÄNNER!

RIGHT HERE IN THIS ROOM

Hahaha! Kolla vad jag hittade: Micke och Wille som TV-kändisar! Jag var ju också med och spelade, men blev bortklippt. Micke och Wille däremot syns mest av alla! Riktigt läskiga typer dom där...

Jag kan som vanligt inte sova. Får lov att be min psykolog ordna ett nytt recept på sömntabletter, för det här fungerar då rakt inte!

THIS LAND IS MINE

Ett hundra inlägg. Och jag sitter fortfarande här och väntar på att bli räddad. Väntar på något världsomvälvande som ska rubba hela min tillvaro. Eller kanske åtminstone ett slag i huvudet.

DESERT SUNRISE

Vi kan sikta mot stjärnorna. Med teleskop och lasersikte. Vi kan mäta oss fram till avstånd och färdsätt. Men kan du tala om för mig vad det tjänar till? Om jag inte vill längre upp än till trädtopparna, varför ska jag ägna ett liv åt att planera något mer? Om det enda jag drömmer om är att slå mig ner på en hög med kullerstenar bakom ett parkeringshus, varför ska jag behöva köpa klätterutrustning tillräcklig för Mount Everest? Sluta göra mig till något som jag inte är. Jag är varken fantastisk, speciellt ordinär eller ovanligt vacker. Jag bryr mig inte om MVGn, stora summor pengar eller chefsbefattningar. Jag har ingen medfödd talang som kommer att göra mitt liv till en dans på rosor.
Men det är inte jag som tycker att det är ett problem. Det är alla andra, förutom jag själv. Jag är en jävligt krånglig flicka, med så in i helvete komplexa drömmar. Jag kommer inte göra underverk, kommer inte rädda världen eller ens kunna roa en större publik. Men jag kommer försöka ta hand om människor som mår dåligt, göra mitt bästa för att inreda min framtida lägenhet och färga håret emellanåt. Jag kommer att tycka att dom bästa stunderna är morgonkaffe, bröllopsdag och sommarbad.
Och när alla runt omkring förväntar sig att jag ska bli besviken på mina Gn, så kommer jag att hurra. När alla runt omkring hoppas på en högre lön, så kommer jag att vara lyckligast i världen om jag får jobba med någon jag känner. När alla omkring mig förväntar sig stordåd, så kommer jag att spotta dom i ansiktet.
Gång på gång försvarar jag mig. Gång på gång försöker jag göra mig förståd. Men det är menlöst. När vi lever i en värld där ingenting annat än dom högsta ambitionerna är att förvänta av varrende unge som sätts till världen, framstår jag som en bonde från 1600-talet som hurrar över ett kilo potatis. För världen är jag patetisk. Någon utan drömmar. Någon som verkar har gett upp, som saknar hopp.
För mig är världen patetisk. En jävla fantasivärld, skapad för att driva människor till vansinne. Skapad för att bygga ångest och förtära dom svaga. Skapad av dom som aldrig kommer att acceptera mig som jag är.
Mina drömmar är mina egna. Och ingenting som någon annan får lov att ha åsikter om. Mina drömmar är mina alldeles egna. Och hade jag inte upplevt mina mål som ett sätt att finna lycka, varför längtar jag då så mycket efter att kliva närmare dom? Mina drömmar är bara mina.
Så var snälla och sluta med era försök att ta ifrån mig lyckan jag känner när pizzan smakar precis som jag tänkt mig, när födelsedagskortet glittrar, när solen tittar fram några minuter, när täcket är svalt, när hockeysäsongen drar igång, när min favoritlåt spelas på radion...
Jag är varken korkad eller obegåvad. Jag är den smartaste jäveln av oss alla.

TIRED OF BEING SORRY

Jag är en enda röra. Min hjärna laggar. Har inte tagit medicin sen i lördags. Jag är osäker på att jag kommer överleva slutet av veckan...

Idag har jag skrivit prov, träffat Jessica och Hora, ätit sushi, fikat på Condecco, sett på senaste Gossip Girl, sett världens sjukaste film och spelat ett roligt datorspel. En ganska nice dag. Om det inte vore för att jag känner mig som en balong. Inte stor som en balong, men studsig. Yr. För det kan jag tänka mig att en balong känner sig. I alla fall så anser jag att en balong borde känna sig yr.

Jag kanske bryter ihop. Det känns som att det vore logiskt just nu. Det går inte att förlara hur jag känner mig. Jag vet inte vad som är värst just nu - dom psykiska problemen eller dom fysiska. Nerverna och musklerna lever sitt egna liv, hjärnan dansar fram och tillbaka innan för skallbenet, ögonen uppfattar ungefär hälften så mycket som dom borde göra och så fort det är tyst hör jag min puls, precis som om den kom utifrån. I surround. Dom psykiska problemen får stanna i hjärnsäcken. Även om det hade varit möjligt att förklara hur det känns, varför det fungerar så och vad som egentligen är felet med mina substanser från första början, så har jag faktiskt ingen lust att kränga ut det.

Nu låter jag ju som värsta psykfallet! Aja... Shit happens!

JUST DANCE

Jag kan inte hjälpa det; jag fullkomligt älskar Just dance av Lady GaGa och Akon. Det är den ultimata hyllningen till en perfekt utekväll. Det är som om dom tagit den där fantastiska känslan av dansandet, alkoholen, vännerna... och skapat en låt! Man blir så lycklig av den! Valand, cider, Hesam, Hora och vänner, Victor, musiken... Gud, vilken rush det är!
Nästa torsdag, 11/9, drar det igång igen! Jag längtar Hora!

JUST FOR ONE DAY

Jag måste ta tillbaka mitt självförtroende!
Det har dalat senaste tiden och fått mig att bli på tok för mesig, nojig och tråkig. Och gnällig! Helt ovärt! Jag ska se till att skaffa fram det igen, sådetså!
För det är jag värd!

SOM EN STJÄRNA FRÅN KLAR HIMMEL

Så lyfte du en sten från mitt hjärta. Återigen. Blir du aldrig trött? Sten efter sten lyfter du bort. Och jag fortsätter att lägga dit dom. Bygger högar, torn och murar. Och du flyttar undan dom, en efter en. Lättar mitt hjärta, lättar mitt sinne. Jagar bort mina spöken och slår undan demonerna. En hjälte, en kämpe. Och du tycks aldrig ge upp. Hur mycket tur kan en flicka ha? En som du är få förunnat.

Det är inte borttappat, inte förlorat. Det vilar en stund, medan vardagen lägger sig till rätta inför hösten. Vi måste pussla ihop timmarna och minuterna, så att du&jag får plats ovanpå och emellan. Som vanligt krävs det så mycket mer ansträngning så fort löven börjar gulna. But we never lurn. Men hur spännande vore det?

Jag satt och läste några gamla inlägg häromdagen. Vad har hänt med mitt språk? Jämfört med hur jag skriver nu, så var jag Shakespear förut! Jag skrev helt fantastiskt! Och nu? Helt vanligt, fruktansvärt tråkigt och inte allas fängslande... Jag får nog ta och träna upp poesin igen!

Såg precis Brokeback Mountain (för första gången). Så söt!

Förkylningen släpper inte. Jag som till och med äter vitaminer. Haha.