IF YOU SEE ME FALL APART

Jag tycker inte om hösten. Jag till och med hatar hösten. Det är så mörkt att man aldrig vaknar till ordentligt och hur mycket kläder man än tar på sig så fryser man. Sen svettas man. Sen fryser man igen. Och höstfärger är inte roligare, bara för att det är höst. Brunt och beige är fortfarande brunt och beige. Och vad är det med detta eviga prat om att man kan tända ljus? Tända ljus och dricka thé kan man göra vilken tid på året som helst. Regnar och blåser gör det på sommaren också. Och så har vi mörkret. Det smyger sig på, klamrar sig fast, bultar i bröstet och stänger in mig. Det lägger sig på mina axlar och tynger ner mig. Det tär och förgör min ork och min entusiasm. Och jag går in i mitt eget mörker. Varje höst. När september drar sin sista suck, när löven överger träden, när regnet aldrig slutar och när solen har gett upp. Som ett brev på posten kommer den, ångesten och orkeslösheten. Tankarna och tröttheten. Och varje sensommar är jag lika naiv, nog ska det bli skönt med höst, rutiner och trygghet, lugn och ro. Visst kan det vara mysigt med höst, när man kan sitta inne med tända ljus och titta på film och äta varm soppa. Men det är inte mysigt. Det är inte skönt. Det är mörkt och kallt. Det är blött och geggigt. Det är smutsigt och fuktigt. Det är plågsamt och tråkigt. Men visst tänder jag mina tragiska jävla ljus. Och visst väntar jag på den mysiga känslan. För den kommer väl. Det säger ju alla, hur fint det känns att krypa upp i soffan och lyssna på regnet. Så jag väntar. Det gör jag. Men fram tills dess, låt mig få hata hösten och allt vad den innebär. Låt mig få avsky dess mörker och mitt. Låt inte värmeljusen lura dig. Dom botar inte ångest och depression och dom lyser inte upp mitt mörker. När hösten kommer och regnet slår mot fönstren, då gör det ont att andas och det gör ont att leva. Det skaver i bröstet och det snurrar i huvudet. Så jag tycker inte om regnet. Och jag tycker inte om hösten.