JUST KEEP SWIMMING

Skola, P3 Dokumentär, shopping, öl och sängliggande vila. Ungefär så har min vecka sett ut. Idag skulle det blivit DS-möte, men istället blev det jobb. Det är både dumt (jobbigt att missa ett möte) och bra (bra förÅ ekonomin och roligt att jobba såklart). Jaja, det blir som det blir ibland! Den här veckan har jag satsat på vila och matplanering, samt plugg. Jag hade tenta i fredags och dessutom hoppas jag att min kropp börjat återhämta sig ordentligt. Jag vill kunna träna igen, utan att bli sjuk om och om igen.
Utöver detta så har jag en ny, megastor telefon! Ingen iPhone nu heller -I'm not joining the dark side! En ny HTC fick det bli, med nytt abonnemang om tre månader (när det gamla går ut), men som är olåst, så jag har satt i mitt gamla SIM-kort. Kan inte låta bli att fixa med min nya, fina telefon hela tiden. Nördvarning extra allt! Men det är fantastiskt med en fungerande, snabb och bra telefon. Bra upplösning, grym kamera och stooor skärm. Materialistisk lycka!
Nu ska jag äta lunch och sen är det work, work, work hela kvällen. Imorgon blir det grillkväll hos mamma och bara mys-Valborg. Skönt.

CHANGE YOUR WAYS

Det finns en SR-dokumentär som heter "Att leva när man vet att man ska dö". Jag har inte lyssnat på den, jag vet inte om jag vågar. Men jag tycker att titeln är fantastiskt vacker. Vi vet ju alla att vi ska dö. Ändå lever vi. Det är paradoxalt och självklart på samma gång. Att leva när man vet att man ska dö.

DON'T YOU WANNA FEEL?

På väg hem från ett kvällspass på Bräcke, sitter på bussen och gäspar. Imorgon blir det också 15-22 och blir det ledig fredag och lördag innan det är dags igen på söndag. Det ändå som är jobbigt är att inte ha en bil, i alla fall på kvällarna, när man är trött och vill komma hem så snabbt som möjligt. Förutom det så är jag dock väldigt glad över mitt jobb. Visst finns det saker att klaga på, det finns det alltid. Men för det mesta så är det världens bästa jobb och jag ser inte hur jag skulle orka med segdragna och ibland helt meningslösa kurser om jag inte fick känna att jag gör någonting vettigt och betydelsefullt emellanåt. Man får lov att stänga av allt annat och bara fokusera på barnen och deras tillvaro och det är både roligt och skönt. Slitsamt ibland, men det behöver inte vara något negativt. Det är klart att man ska bli trött av att jobba, annars har man nog inte jobbat tillräckligt. Så länge jag har den balansen som jag nu hittat, så känner jag att jag jobbar minst lika mycket för barnens och mitt välbefinnande som för att jag måste ha pengar. Det är en skön känsla.

ALLT SOM VAR PÅ RIKTIGT KÄNNS PÅ LÅTSAS NU

BUT YOU DON'T LOVE ME

Jag undrar om det är verklighet, om det satt sig så djupt och blivit så starkt att det dunkar av smärta. Eller är det en illusion? Ett behov av känslor som fylls genom längtan efter en fantasi. En ihopdiktad saga, en glorifierad hjälte. Kanske är behovet så starkt att jag i mitt inre skapat en upplevelse, som vuxit så stark i avsaknad av verklighet, att känslorna blir verkliga. Kanske saknar jag saknaden i sig så mycket att jag själv har tvingat fram en värkande saknad, en ständigt smärtsam önskan och tillhörande återkommande drömmar. Jag undrar om det är verkligheten som varit grym nog att utsätta mig för det här eller om jag bedrar mig själv genom en enfaldigt hoppfull björntjänst. Dessvärre gör sanningen densamma. Tankarna väcks av dom minsta associationer, längtan hugger till i bröstet dagligen och drömmarna upphör inte. I drömmarna är utgången alltid en annan. Verkligheten, sann eller bara sann för mig, är fortfarande min verklighet, och den är grym emellanåt.

WE ARE FREE AND WE ARE PERFECT

Jag har börjat använda min kamera lite grann...

SOMEBODY THAT I USED TO KNOW

But you didn't have to cut me off
Make it like it never happened and that we were nothing
And I don't even need your love
But you treat me like a stranger and that feels so rough
No you didn't have to stoop so low

Det är vår, och snart påsk. Jag har köpt en påsklilja, nya utekrukor och gjort påskpynt. Nu längtar jag tills det är dags för släktmys på Tjörn om en och en halv vecka. Hoppas att vädret håller i sig!

HOW TO LET GO OF YOUR HAND

Jag har ont i magen i omgångar och jag blir så orolig varje gång. När det väl var allvar, så förstod jag inte att det var det och när jag kom till sjukhuset förstod jag knappt vad som hände. Dels var jag uttorkad, dels var jag groggy först av smärtan och sen av medicinen, och sedan blev det ju inte bättre av att jag knappt fick någon information. Jag fick aldrig riktigt hantera och processa det som hände, utan befann mig i ett konstant tillstånd av oförstående och "jag klarar det här"-tänk. Jag lät aldrig rädslan och oron komma över mig när jag var mitt uppe i det. Man vill ju inte visa sig svag. Och efteråt var det så stressigt, med skola och praktik som inte fick missas, vilket gjorde att jag liksom inte slappnade av och kände efter. Det känns som att det gjorde att oron kommer först nu. Och det känns som att jag överreagerar och tror det värsta om mina åkommor nu. Jag har verkligen aldrig tänkt så förut, aldrig oroat mig för smärta eller krämpor, vilket gör att jag så tydligt uppmärksammar mina nya tankar och rädslor. På det får jag ångest och skäms över att jag förmodligen är fånig som tror det värsta i onödan.
Kanske behöver jag bearbeta mina upplevelser mer grundligt och släppa efter för känslorna. Erkänna att, även om jag uttryckte att det var okej, så var det faktisk läskigt också. För det var okej, jag klarade mig. Men det var också så mycket läskigare än vad jag trodde att jag skulle tycka att det var. Kanske får man sig en törn när man ser sig själv som stark och plötslig hamnar i ett läge där man varken är stark eller har kontroll över situationen. Jag kunde inte fixa det själv, det var inte mitt problem att lösa och det var ingenting som jag kunde påverka. Jag tror att det är en av dom största orsakerna till att jag känner mig så tillplattad och svag efteråt. Man tror att allt ska lösa sig, att man kan fixa saker och ting. Och så blir man plötsligt beroende av andra för att ta hand om en. För att laga en.
Jag vet inte om jag kan förklara det på ett bra sätt. Men av någon anledning, som jag fortfarande mest spekulerar kring, så har det blivit ganska starka psykiska efterverkningar på sjukhusvistelsen och operationen. Jag kan bara hoppas att det är naturligt och övergående. Och att jag kan lyckas bearbeta dom här nya känslorna på ett bra sätt, så att det bara blir en fas och inte någon bestående oroskänsla. Kroppen får göra ont.

EVEN IN THE BEST OF DAYS

Love will be hard
And hearts will be broken

Jag har ont i min mage. Borde göra skolarbete, men känner mig som en klubbad säl. Pust.

MY HEART WAS FREAKING OUT

Massor av pluggande, överväldigande saknad, hockey,  släktkalas, ihärdiga funderingar,  salstenta och tentafirande. Den här veckan har varit intensiv. I alla fall känns det så. Men det kan bero på att jag fortfarande inte är tillbaka på banan fullt ut. Jag är trött i kroppen, svullen om magen och saknar både energi och inre styrka. Alla projekt blir stora ansträngningar och alla motgångar känns oövervinnerliga. Men jag märker trots allt att det är på väg åt rätt håll. Jag blir fortfarande utmattad fort, men inte alls som för någon vecka sen. Jag hoppas bara att mitt psyke snart ska hoppa på återhämtningståget, så att jag kommer över den här känslan av att vara överkörd och ynklig. Jag behöver mitt självförtroende och min positiva inställning för att orka med. Bort med ångesten, mattheten och besvären, tack.

SOME DIE YOUNG

But you better hold on,
There's so many need to say to you

Jag vill ha tillbaka en tid som jag inte märkte försvann, som jag inte tog vara på när den var. En tid som var så kort, men samtidigt så underbyggd, så motiverad. En tid som var så mycket, så fort, och som snart är länge sen nu. Men jag klamrar mig fast, mot min vilja, i den stund som inte varade. Som jag inte fick ha kvar. Som du gav mig och sen tog ifrån mig. Allt det där, det där innan, det fick ta tid, det var utdraget och hemlighetsfullt och avvaktande, men det andra, det riktiga, det kunde du inte tillåta dig själv att behålla. Det var för stort, för avancerat. Och allt jag kan tänka är hur lätt det var. Hur lätt det alltid varit. Och hur lätt det kunde vara. Om du lät det. Det är mot min vilja som jag tänker så. Men lik förbannat gör jag det, och lik förbannat är det sant. Att måla upp en framtidstro och verklighetsbild av din skeptiska, misstänksamma inställning är ingenting annat än ditt personliga pansar. Jag hoppas att omvärlden springer ikapp dig en dag. Och när verkligheten tränger sig på, när den knackar på din axel, så hoppas jag att du väljer att vända dig om och se efter. För jag kommer stå där, och jag skulle vilja att du såg det. Att du till och med uppskattade det. För just nu är det tanken på den dagen, den framtiden (byggd på min framtidstro och verklighetsbild) som får mig att klara av natt efter natt med drömmar om minnen, förändring och saknad. Så, allt jag kan tänka är sen.

LET ME SIT BESIDE YOU, DEAR

Såhär har min vecka sett ut:
Jag har ätit ungefär 3 kilo apelsiner på 3 dagar (det vill säga ungefär 5-7 stycken om dagen), sett hela första säsongen av Cougar Town (plus 6 filmer) och druckit thé för en hel livstid. Dessutom har jag varit tvungen att skjuta upp mina födelsedagsfiranden, missat en veckas praktik och varit fast under täcket när våren kom på besök.
Nu är jag så ofattbart trött på det här. Jag har missat nästan hela februari. Två veckor efter operationen hade jag (och har) fortfarande ganska så ont, men jag började (började!) återfå min normala energi och så PANG, på min födelsedag, så slår influensan till. Jag vill orka hitta på saker, gå ut och gå, umgås med folk, vara engagerad på VFUn, plugga, gå och handla, träna...
Jag vill ta igen att jag hade feber på min födelsedag och att jag missade skottdagen och vårsolen. Jag vill bli återställd nu. Jag är helt enkelt jävligt less på att vara svag och trött och på att ha ont. Nu får det vara nog!

NEVER HEAR ME WHEN I CRY AT NIGHT

Jag hittade en dikt på min hårddisk som jag tänkte att jag kunde publicera, speciellt eftersom den känns aktuell återigen. (Tyvärr har den inget namn ännu.)

Månen lyser klart inatt
Men du ser den inte
Du blundar
Du påstod att du förstod dig på världen,
Men du förlorade tron på Gud
Var det värt det?

Mörkret omfamnar månen
Du ligger stilla och låter det omfamna dig
Du försvinner in i det som skulle bli din räddning
Du blundar

Allt det du ser,
När du sluter dina ögon
Hjälper det dig att sova?
Eller griper det tag i dig utan nåd
Och binder din kropp mot golvet?

Har du något mål,
Någon mening?
Eller blundar du
För stillheten i sig

Månen sticker mig i ögonen
Men du ser den inte
Du blundar

Injicera ditt hyckleri i mina vener
Så att jag kan hjälpa dig att blunda för mörkret
Och fästa mig själv
Vid ditt golv.
Jag kan ligga vid din sida
När väggarna kryper närmre

Men jag ser månen,
Även när jag blundar
Och jag saknar förståelse
För världen och för stillheten
I din trolösa tillvaro

Du tror mig inte
Du förlorade tron på Gud
Och du ser inte mörkret,
För du blundar

Och det som skulle bli din räddning
Har blivit din drog,
Ditt gift

Du blundar.

TAKE ANOTHER LITTLE PIECE OF MY HEART

TURNING SAINTS INTO THE SEA

Jag vill ha vår, färg, värme och ny energi!
Och så vill jag ha vårkläder... (H&M is the shit)

I TALK OUT LOUD LIKE YOU'RE STILL AROUND

Det är verkligen en sjuk känsla att inse att man är så dålig att man behöver läggas in och opereras. Att man är dålig på riktigt. Där låg jag hemma och kved i ett dygn (från fredag kväll, till lördag kväll) med magsmärtor och feber och hoppades att det skulle gå över och sen kommer jag in till jukhuset där dom undrar hur jag har kunnat vänta så länge, eftersom jag har så ont. Jag fick massor av undersökningar, åkte fram och tillbaka i Sahlgrenskas katakomber, låg i sängen parkerad i diverse korridorer, dom tog alla möjliga prover och när jag slutligen skrevs in vid 5-tiden på söndag morgon så kopplade dom in ett dropp (jag hade då inte ätit sen i fredags) och gav mig morfinspruta i magen. Det var fantastiskt skönt. Jag fick sova någon timme, sedan skulle jag duschas med specialtvål och ta på mig operationsskjorta och allt som hör till, ifall dom bestämde någonting på morgonronden. Jag fick mer smärtstillande och hann somna till i ytterligare en timme, men blev då väckt av att läkaren stod över mig och förklarade att trots att jag har fått antibiotika så har mina värden blivit sämre, vilket innebar att dom skulle försöka operera så fort som möjligt. Sedan var allting väldigt rörig, för jag var väldigt förvirrad, men jag kördes till operation, där jag dom ställde frågor och gav mig en spruta, samt höll en mask över munnen. Jag hann dock däcka innan dom bad mig räkna från 10 till 1, och när jag återfår medvetandet ligger jag på uppvaket. Jag vet inte hur jag lyckades, men jag bad om en telefon (sköterskan fick slå numret) och ringde till mamma. Jag hade väldigt ont när jag vaknade, så jag fick starka smärtstillande, vilket gjorde att jag somnade om en stund. Sen ringde jag även pappa innan jag åkte tillbaka till avdelningen. Det gjorde så ont att jag hade svårt att andas ordentligt, så jag hade dålig syretillförsel och fick extra syrgas. När jag kom tillbaka till avdelningen hade mamma varit och lämnat min laddare, så sköterskan hjälpte mig att starta min telefon och smsa mina syskon, så att dom kunde komma och hälsa på. Jag var helt mörbultad och hade jätteont resten av söndagen och hela måndagen. Även natten till tisdagen behövde jag morfinsprutor för att kunna sova, eftersom jag vaknade till så fort jag råkade röra mig annars, på grund av att det gjorde så ont. Det hela är ganska så rörigt i mitt huvud, men jag är väldigt tacksam för alla fina och superduktiga sjuksköterskor som jobbade där och för att som kom och hälsade på mig. Jag blev fruktansvärt arg och ledsen när jag pratat med läkaren igår, eftersom jag inte fick svar på mina frågor ch hon inte lyssnade på ett ord jag sa. Som tur var förstod sköterskan det och försökte svara på mina frågor så gott hon kunde och förklara så att jag kände mig lugnare. Jag tog så illa vid mig av att bli så överkörd av någon, när man är i ett underläge och behöver hjälp. Läkare är då inte mänskliga. Men som sagt, sjuksköterskorna var helt fantastiska.
Nu har jag fortfarande ont, dels där dom tagit bort blindtarmen (den var tydligen jätteful) och dels i såren där dom gått in. Det gör ont om jag rör mig för mycket eller spänner mig (t.ex. skrattar eller hostar) eller om jag sitter upp för länge. Men idag är det betydligt bättre än igår, speciellt eftersom jag återfått lite av min kraft också. Har nog aldrig kännt mig så svag eller haft så ont som dom senaste dagarna. Det är verkligen en konstig upplevelse att vara så slutkörd. I vilket fall så klarar jag mig nu på tre olika sorters smärtstillande, fyra gånger om dagen, vilket är en förbättring. Sen är jag ju öm lite varstans efter otaliga blodprover, sprutor och droppnålar, som lämnat blåmärken över armar och ben. Min mage är svullen, dels på grund av att dom sprutar in luft i magen när dom opererar och dels på grund av ingreppet i sig och jag blir snabbt varm och trött av ansträngning. Jag är verkligen förundrad över alltihop. Första gången jag behövt åka till akuten, första gången jag opererats, första gången jag blivit sövd, första gången jag fått dropp, första gången jag fått morfin...Ja, ni förstår... Kanske inte så big deal för många, men för mig är det det. Jag blev till och med lite sugen på att återuppta min karriär som undersköterska på en faktiskt medicinsk eller kirurgisk avdelning. Jag har ju alltid det alternativet, om inte annat.

Jag behövde liksom skriva av mig lite. Det har varit några minst sagt omtumlande dagar. Nu ligger jag nerbäddad i mammas soffa, och lär förbli här ett par dagar innan jag återgår till verkligheten. Känns surt att missa skolan, men som det är just nu orkar jag ju inte ens gå till busshållplatsen, så det känns inte som något alternativ. Dessutom är Disa så snäll och tar anteckningar för mig. Finaste Disa.

Såhär fin blev min mage...

IN THAT OLD HALLWAY

En liten sammanfattning av min helg...

THOUGH IT'S HURTING ME, NOW IT'S HISTORY

Jag tänkte köra en traditionsenlig summering av året. Just nu får det dock räcka med den korta versionen:

Årets...
...bästa: Sommar på Framnäs
...avsked: Axel som åkte till Afghanistan och Dess som flyttade till London (och Tomi Kallio som lämnade Frölunda)
...tristess: Ligga sjuk... Träningsabstinens... Vissa kurser...
...stress: Plugghets och pengabrist
...tidsfördriv: Cigaretter. Och Facebook.
...besvikelse: Eftersom jag är naiv, så blir jag gång på gång besviken på människor...
...resa: Lanzarote
...längtan: Sommarvärme. Solljus.
...godaste: Julias chokladtårta
...jobbigaste: Separation, förändring, dåliga kurser och energikrävande kurskamrater
...soligaste: Vi hade lite sol ute på havet, vill jag minnas.
...snöigaste: Snö? Här stormar det på vintern.
...aj: Konstant smärta i axlarna
...asociala: Förmodligen jag
...insikt: Man måste dö några gånger, innan man kan leva.
...mest stabila: Mamma och lillebror
...instabila: Definitivt jag
…konstigaste: Oj, det här året har inte varit annat än konstigt... Att bo själv var väldigt konstigt.
…roligaste: Att ta körkort!
…snyggaste: Dianna Argon, Lady Gaga, Taylor Lautner, Sofia Vergara
...sötaste: Gordon!
…fest: Kräftskivan på Framnäs, mammas 50-års fest
…krog: Jag tillbringade våren på Valand och hösten på Peacock.
...bok: Twilight-böckerna, Dexter-böckerna
…tv-program: 30 Rock, Cougar Town, Modern Family, Dokument Utifrån, Top Gear, The Big Bang Theory, Glee
...film: Blitz, Fast Five, Bridesmaids, The Mechanic
…ord: Förändring

I'M JUST GONNA KEEP ON WAITING UNDERNEATH THE MISTLETOE

Jag såg att jag skrivit ett blogginlägg inatt (i morse) och förmodligen somnat medan jag försökt komma på titeln. Jag hittade det nu, sparat som utkast, så det får följa med i det här inlägget:

"Det ligger en katt och drömmer vid min arm, utanför kör folk till jobbet. Det viner runt huset och i träden utanför av starka vindar. Jag är kall och frusen och trots att jag får kämpa för att hålla uppe ögonen, så somnar jag inte. Jag har ont i huvudet efter dagens arbetspass och tankarna som snurrar i mitt huvud. Saker är aldrig så lätta som man önskar att dom vore."

Tydligen lyckades jag med sömnen trots allt...

Idag har jag fått handlat dom sista julklapparna, men väntar på några böcker från adlibris, som ju måste komma imorgon. I alla fall så lovade dom leverans innan julafton! Stressande att vänta.
Nu tar jag min kvällscigg hos mamma, för jag ska sova här inatt. Det känns väldigt underligt att gå och lägga sig utan en kurrande, uppmärksamhetssökande katt... Imorgon ska jag hem och städa och sen blir det uppesittarkväll hos mamma.

Jag har lite ångest inför att spendera natten till julafton ensam. Jag har aldrig vaknat upp utan paket i julstrumpan och någon att dela entusiasmen med. Jag hoppas att det inte knäcker mig. Jag vet vad jag skulle vilja, vad jag önskar mig av julaftons morgon, men jag vet att det bara är drömmar. Jag får hålla inne på min önskan det här året och hoppas på en fantastisk julvecka istället.
Jag har en natt på Trädgårn och två dagar på fritids inbokade i jobbväg, men jag har ungefär varannan dag ledigt och det är inte fy skam. Jag är glad och lugn, men stressad och orolig på samma gång. Ungefär så som det ska kännas runt jul i den här familjen. Sen har jag dessutom en uppsjö av andra saker att ägna tankarna åt, vilket gör mig totalt vilse för tillfället. Men jag greppar tag i dom fina stunderna, dom härliga känslorna och människorna som får mig att le. Det hjälper mig att hantera allt det där andra, det nästan ohanterbara. Just nu finns det så mycket fint, och det finns här i Göteborg. Nicole är tillbaka från Malaysia, Dess är på besök från London och Simba har återvänt från Afghanistan. Julen är bra att ha, trots allt.

Dock överväger jag att skippa den kapitalistiska, miljöförstörande (och framförallt nervförgörande) julklappshysterin nästa år och enbart skänka pengar till hjälporganisationer i var och ens namn. Man får helt enkelt önska vart pengarna ska gå.

Those Christmas Lights
Light up the street
Down where the sea and city meet
May all your troubles soon be gone
Ohh Christmas Lights keep shining on

THEY'RE NOT ENOUGH

Nu har jag jullov, det kom lite snö inatt, jag har ätit sjukliga mängder pepparkakor och ikväll blir det några timmar i Valands garderob. Imorgon ska jag fixa dom sista julklapparna, försöka tvätta innan och städa inför julen och fortsätta drömma. Övrig tid ägnas åt mys, mys och mera mys. Är det jul, så är det! Filosoferar över fina saker och är allmänt nöjd med tillvaron för tillfället. Tillvaron är inte perfekt, men det finns stunder av perfektion.