Det är verkligen en sjuk känsla att inse att man är så dålig att man behöver
läggas in och
opereras. Att man är
dålig på riktigt. Där låg jag hemma och kved i ett dygn (från fredag kväll, till lördag kväll) med magsmärtor och feber och hoppades att det skulle gå över och sen kommer jag in till jukhuset där dom undrar hur jag har kunnat vänta så länge, eftersom jag har så ont. Jag fick massor av undersökningar, åkte fram och tillbaka i Sahlgrenskas katakomber, låg i sängen parkerad i diverse korridorer, dom tog alla möjliga prover och när jag slutligen skrevs in vid 5-tiden på söndag morgon så kopplade dom in ett dropp (jag hade då inte ätit sen i fredags) och gav mig morfinspruta i magen. Det var fantastiskt skönt. Jag fick sova någon timme, sedan skulle jag duschas med specialtvål och ta på mig operationsskjorta och allt som hör till, ifall dom bestämde någonting på morgonronden. Jag fick mer smärtstillande och hann somna till i ytterligare en timme, men blev då väckt av att läkaren stod över mig och förklarade att trots att jag har fått antibiotika så har mina värden blivit sämre, vilket innebar att dom skulle försöka operera så fort som möjligt. Sedan var allting väldigt rörig, för jag var väldigt förvirrad, men jag kördes till operation, där jag dom ställde frågor och gav mig en spruta, samt höll en mask över munnen. Jag hann dock däcka innan dom bad mig räkna från 10 till 1, och när jag återfår medvetandet ligger jag på uppvaket. Jag vet inte hur jag lyckades, men jag bad om en telefon (sköterskan fick slå numret) och ringde till mamma. Jag hade väldigt ont när jag vaknade, så jag fick starka smärtstillande, vilket gjorde att jag somnade om en stund. Sen ringde jag även pappa innan jag åkte tillbaka till avdelningen. Det gjorde så ont att jag hade svårt att andas ordentligt, så jag hade dålig syretillförsel och fick extra syrgas. När jag kom tillbaka till avdelningen hade mamma varit och lämnat min laddare, så sköterskan hjälpte mig att starta min telefon och smsa mina syskon, så att dom kunde komma och hälsa på. Jag var helt mörbultad och hade jätteont resten av söndagen och hela måndagen. Även natten till tisdagen behövde jag morfinsprutor för att kunna sova, eftersom jag vaknade till så fort jag råkade röra mig annars, på grund av att det gjorde så ont. Det hela är ganska så rörigt i mitt huvud, men jag är väldigt tacksam för alla fina och superduktiga sjuksköterskor som jobbade där och för att som kom och hälsade på mig. Jag blev fruktansvärt arg och ledsen när jag pratat med läkaren igår, eftersom jag inte fick svar på mina frågor ch hon inte lyssnade på ett ord jag sa. Som tur var förstod sköterskan det och försökte svara på mina frågor så gott hon kunde och förklara så att jag kände mig lugnare. Jag tog så illa vid mig av att bli så överkörd av någon, när man är i ett underläge och behöver hjälp. Läkare är då inte mänskliga. Men som sagt, sjuksköterskorna var helt fantastiska.
Nu har jag fortfarande ont, dels där dom tagit bort blindtarmen (den var tydligen jätteful) och dels i såren där dom gått in. Det gör ont om jag rör mig för mycket eller spänner mig (t.ex. skrattar eller hostar) eller om jag sitter upp för länge. Men idag är det betydligt bättre än igår, speciellt eftersom jag återfått lite av min kraft också. Har nog aldrig kännt mig så svag eller haft så ont som dom senaste dagarna. Det är verkligen en konstig upplevelse att vara så slutkörd. I vilket fall så klarar jag mig nu på tre olika sorters smärtstillande, fyra gånger om dagen, vilket är en förbättring. Sen är jag ju öm lite varstans efter otaliga blodprover, sprutor och droppnålar, som lämnat blåmärken över armar och ben. Min mage är svullen, dels på grund av att dom sprutar in luft i magen när dom opererar och dels på grund av ingreppet i sig och jag blir snabbt varm och trött av ansträngning. Jag är verkligen förundrad över alltihop. Första gången jag behövt åka till akuten, första gången jag opererats, första gången jag blivit sövd, första gången jag fått dropp, första gången jag fått morfin...Ja, ni förstår... Kanske inte så big deal för många, men för mig är det det. Jag blev till och med lite sugen på att återuppta min karriär som undersköterska på en faktiskt medicinsk eller kirurgisk avdelning. Jag har ju alltid det alternativet, om inte annat.
Jag behövde liksom skriva av mig lite. Det har varit några minst sagt omtumlande dagar. Nu ligger jag nerbäddad i mammas soffa, och lär förbli här ett par dagar innan jag återgår till verkligheten. Känns surt att missa skolan, men som det är just nu orkar jag ju inte ens gå till busshållplatsen, så det känns inte som något alternativ. Dessutom är Disa så snäll och tar anteckningar för mig. Finaste Disa.
Såhär fin blev min mage...
