JUST KEEP SWIMMING

Skola, P3 Dokumentär, shopping, öl och sängliggande vila. Ungefär så har min vecka sett ut. Idag skulle det blivit DS-möte, men istället blev det jobb. Det är både dumt (jobbigt att missa ett möte) och bra (bra förÅ ekonomin och roligt att jobba såklart). Jaja, det blir som det blir ibland! Den här veckan har jag satsat på vila och matplanering, samt plugg. Jag hade tenta i fredags och dessutom hoppas jag att min kropp börjat återhämta sig ordentligt. Jag vill kunna träna igen, utan att bli sjuk om och om igen.
Utöver detta så har jag en ny, megastor telefon! Ingen iPhone nu heller -I'm not joining the dark side! En ny HTC fick det bli, med nytt abonnemang om tre månader (när det gamla går ut), men som är olåst, så jag har satt i mitt gamla SIM-kort. Kan inte låta bli att fixa med min nya, fina telefon hela tiden. Nördvarning extra allt! Men det är fantastiskt med en fungerande, snabb och bra telefon. Bra upplösning, grym kamera och stooor skärm. Materialistisk lycka!
Nu ska jag äta lunch och sen är det work, work, work hela kvällen. Imorgon blir det grillkväll hos mamma och bara mys-Valborg. Skönt.

CHANGE YOUR WAYS

Det finns en SR-dokumentär som heter "Att leva när man vet att man ska dö". Jag har inte lyssnat på den, jag vet inte om jag vågar. Men jag tycker att titeln är fantastiskt vacker. Vi vet ju alla att vi ska dö. Ändå lever vi. Det är paradoxalt och självklart på samma gång. Att leva när man vet att man ska dö.

DON'T YOU WANNA FEEL?

På väg hem från ett kvällspass på Bräcke, sitter på bussen och gäspar. Imorgon blir det också 15-22 och blir det ledig fredag och lördag innan det är dags igen på söndag. Det ändå som är jobbigt är att inte ha en bil, i alla fall på kvällarna, när man är trött och vill komma hem så snabbt som möjligt. Förutom det så är jag dock väldigt glad över mitt jobb. Visst finns det saker att klaga på, det finns det alltid. Men för det mesta så är det världens bästa jobb och jag ser inte hur jag skulle orka med segdragna och ibland helt meningslösa kurser om jag inte fick känna att jag gör någonting vettigt och betydelsefullt emellanåt. Man får lov att stänga av allt annat och bara fokusera på barnen och deras tillvaro och det är både roligt och skönt. Slitsamt ibland, men det behöver inte vara något negativt. Det är klart att man ska bli trött av att jobba, annars har man nog inte jobbat tillräckligt. Så länge jag har den balansen som jag nu hittat, så känner jag att jag jobbar minst lika mycket för barnens och mitt välbefinnande som för att jag måste ha pengar. Det är en skön känsla.

ALLT SOM VAR PÅ RIKTIGT KÄNNS PÅ LÅTSAS NU

BUT YOU DON'T LOVE ME

Jag undrar om det är verklighet, om det satt sig så djupt och blivit så starkt att det dunkar av smärta. Eller är det en illusion? Ett behov av känslor som fylls genom längtan efter en fantasi. En ihopdiktad saga, en glorifierad hjälte. Kanske är behovet så starkt att jag i mitt inre skapat en upplevelse, som vuxit så stark i avsaknad av verklighet, att känslorna blir verkliga. Kanske saknar jag saknaden i sig så mycket att jag själv har tvingat fram en värkande saknad, en ständigt smärtsam önskan och tillhörande återkommande drömmar. Jag undrar om det är verkligheten som varit grym nog att utsätta mig för det här eller om jag bedrar mig själv genom en enfaldigt hoppfull björntjänst. Dessvärre gör sanningen densamma. Tankarna väcks av dom minsta associationer, längtan hugger till i bröstet dagligen och drömmarna upphör inte. I drömmarna är utgången alltid en annan. Verkligheten, sann eller bara sann för mig, är fortfarande min verklighet, och den är grym emellanåt.