Efter alla diskussioner om PMS har jag en fundering. Även om det är viktigt att uppmärksamma och normalisera menstruella problem (och mens överhuvudtaget), så tror jag att diskussionen bottnar i något annat.
Kanske är det inte PMS i sig som är problemet. Kanske handlar det istället om att vårat samhälle har trasslat sig in i en lyckolögn, där det bara är okej att må bra och vara glad för att duga. Det är en samhällsnorm som skuldbelägger alla oss som inte lyckas känna sig helt jävla fabulösa varje morgon, trots att regnet är såååå mysigt och kaffet bara är liiite för kallt. Det får oss att känna skam i vår undran över varför just vi aldrig kan stanna kvar i den där fluffiga lyckan. För den kommer. Vi är glad, nöjda och lyckliga ganska ofta. Men ibland är vi också, trots att vi inte får, arga, ledsna eller bara lite tunga i stegen. Och då skäms vi. För trots självhjälpsböcker och positiva citat, klarar vi inte av att bara bli sådär käcka och härliga som vi borde bli. Som alla andra.
Så kanske är det största problemet att man inte längre får lov att må dåligt? Ingen förklarar för unga människor att det är okej med ångest. Istället tvingas dom lösa det på alla möjliga egna sätt. Man kan skära sig, svälta sig, träna för mycket. Vad som helst, bara inte ångest. Det är farligt att känna efter. Kanske upptäcker man känslor som man inte vet vad dom betyder. Kanske måste man ta ett piller. Eller varför inte dricka mer alkohol? Prova att döva det med droger? Vad som helst, bara vi inte pratar om det. Skäms i tystnad.
Se glad ut, var stark, ta för dig, var tacksam, skratta bort smärtan. Det är farligt att må dåligt. Då är det något fel på dig. Du vill väl inte vara fel? Annorlunda? Inte passa in? Var glad och se till att alltid ha ett positivt citat nära till hand. Och vad du än gör: var inte mänsklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar