För lite sömn, för mycket stress. En rejäl förkylning och en nypa PMS (som tydligen blir värre för varje gång...). Där har ni receptet på en känslomässig berg- och dalbana utan dess like. Det är fullskaligt krig inom mig. Känslorna bråkar och trängs med varandra och alla vill komma ut. Det är bland det mest utmattande jag varit med om. Är helt slut. Fast givetvis rastlös samtidigt. Och definitivt inte avslappnad. Herregud. Har försökt avleda tankarna med TV, musik, meditation, mat, dusch... Ingenting tycks kunna hjälpa mig att styra upp mitt inre. Normalt hade jag ju gått till gymmet för att reda ut mig själv, men med halsont och svullna bihålor så känns det inte som ett alternativ idag. Och inte får jag gjort det jag borde heller. Herregud.
Försökte vara lite kreativ. Att måla brukar vara lugnande. Men jag är alldeles för tankspridd. Dock fick jag ihop några rader när lyckan tog över en stund. Så nu tänkte jag i alla fall lägga upp en dikt om en alldeles speciell, kall och snöig decembernatt.
Du vet
när man hittar det?
när ögon möts
och tankar tycks stämma
när kroppar dras till varandra
utan att tankarna
sagt något
hud som lockar
andetag kommer närmare
händer krockar
kylan biter inte när man hamnar precis intill
utan att man förstår
hur världen bar sig åt
möts läppar
rör sig händer
stannar musik
och människor har ingen inverkan när man hamnat
precis intill
och man bara hittar
något nytt
aldrig upplevt
och man hittar
någon som stannar musik
suddar ut ångest
dränker omvärlden
tänder stjärnor
med sitt leende
någon
som du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar