Ibland undrar jag om du har någon form av radar. Så fort jag känner mig svag och vacklande, sådär så att jag inte vet om jag ska kämpa på och hoppas att det går över eller lägga mig på golvet och lyssna på Coldplay -då ser du till att slå till. Puttar mig över kanten och sänker mig. Hur gör du det? Och varför är du så noga med att uttrycka dig nedlåtande och med att visa ditt missnöje? Efter all den här tiden, kan du inte försöka landa i dig själv och välja att vara vuxen? Jag försöker att välja att vara överseende och bemöta dig med ödmjukhet. Kill them with kindness. Och det gör mig gott. Men ibland känns det bara så jävla onödigt och stressande och det påverkar mig när jag är svag. Snälla, sluta. Man får ha känslor och man får vara arg (alla skulle må bättre om samhället tillät mer känslor och om folk var mindre rädda för att uttrycka känslor). Men. Man måste behandla andra människor med respekt.
Nog om det. Fick glada nyheter av min mor precis och ligger på sängen och inväntar lite trygghetsdoft. Välbehövligt och härligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar