Jag kom av mig med utmaningen. Jag kom nämligen in i en riktig svacka. Saker har vänts upp och ner och ingenting har blivit som jag tänkt mig. Mycket bra har hänt det senaste, men trots det tycks jag inte kunna styra ångesten. Det är förjävligt, hur man inte kan få hålla fast vid det som är bra. Jag har ju haft sådan tur, jag har ju fått känna sådan lycka det senaste. Men jag kan ändå inte styra den där ångesten. Den tar över ibland. Och hjälp kan man knappast räkna med längre, eftersom all sjukvård (och speciellt psykiatrin) är nerbantad till minimum. Jag är lyckligt lottad som har en familj som ställer upp. Men jag behöver viss hjälp, och jag vill tro att jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta vilken hjälp jag behöver. Trots det så är det enda man får en höjd dos av medicinen och lite extra piller. Jag vill inte ha fler piller. Och jag vill inte ha högre dos. Tänk om jag t.ex. har tänkt att skaffa barn? Man får inte äta medicin när man är gravid, men jag har fel på mina signalsubstanser och kommer aldrig klara mig utan medicin. Hur går det ihop? Det gör det inte. Ge mig en samtalskontakt istället, som jag hade i 10 år, och som faktiskt fungerade. Jag tycker att medicin är fantastiskt, jag hade förmodligen inte varit den jag är idag utan, men det är ingen lösning. Det är en hjälpande hand, ett stöd. Psykiska problem går inte att knapra bort med piller. Och jag har hunnit ganska långt i min svacka nu. Vill helst ge upp saker som jag kämpat så hårt för, orkar inte utföra det jag borde och klarar inte av att upprätthålla en fungerande vardag. Jag kan inte sova och jag är trött på dagarna. Jag skjuter problemen framför mig och är okoncentrerad. Jag har så mycket inom mig, som har byggts på, växt, blivit till ett taggigt snår. Jag kan inte reda ut det själv, jag hittar inte änden. Vet inte var det börjar eller slutar. Vet varken var man tar sig in eller hur man tar sig ut. Och jag vill inte att någon ska säga "Det här fixar du" eller "Det måste du bara klara av". Jag vet väl att jag borde kunna. Men nu kan jag inte. Och jag vill att någon förstår det. Jag mår bara sämre av att veta att jag borde kunna. Det är klart jag borde. Jag är väl ingen idiot, jag är väl inte dum heller. Alla andra kan ju. Så varför kan inte jag? Varför räcker inte jag till? Det verkar ju så enkelt för alla andra. Vad är det för fel på mig? Och så läggs ytterligare stenar på min mur och jag stänger in mig. Stänger av. Slutar berätta, slutar försöka förklara. Och muren blir tyngre att bära och världen innanför muren blir allt mörkare. Snart ser jag knappt ut. Snart viker sig knäna. Men det gör dom inte. Dom gör aldrig det. Hur mycket jag än skulle önska det ibland. Att någonting knuffade mig över kanten, att någonting fick muren att sprängas, att någonting fick mig att gå sönder. Att jag blev trasig på riktigt, att jag gick i tusen bitar, så alla kunde se. Så att alla bitar blev så kantstötta att jag inte skulle kunna sättas ihop som jag än gång var. Så att jag var tvungen att börja om, tvungen att bygga ihop en alldeles ny Elin. Så att alla fula, tunga, gråa delar kunde plockas bort och inte få vara med i den nya versionen. Som att få börja om på 0. Och jag menar inte att jag vill ha saker ogjorda, att jag vill bli något jag inte är eller att man inte ska uppskatta dom svårigheter man tagit sig igenom. Jag menar dom där andra bitarna av mig, dom som funnits sen jag var liten. Dom som läkarna kallar för allt möjligt: OCD, ångest, depression, tvångssyndrom, tvångstankar, destruktivt beteende, oro...you name it! Vad dom än väljer att kalla det, så är det lika fult ändå. Det är fult och det är fel. Och man ska visst inte skämmas för det heller. Men det är skämmigt. Det är förödmjukande att inte kunna hantera tillvaron, när det verkar så lätt för alla andra. "Det är väl inte så farligt." "Det är väl inget svårt." "Det är väl inget att haka upp sig över." Nej. Det vet jag väl att det inte är. Mitt sunda förnuft fullkomligen vrålar att det varken är farligt, svårt eller värt att haka upp sig över. Jag är väl inte dum. Men det hjälper inte. Det är inte alltid det sunda förnuftet och intelligensen som får styra. Jag önskar att det vore det. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan verkligen inte det. Det känns farligt, svårt och jag hakar upp mig. Och stenen i bröstet växer och snåret blir till taggtråd och det gråa blir gråare. Det fula blir fulare. Och ber man om hjälp får man fler piller. Eller en klapp på axeln. "Såja, du ska se att det blir bättre snart!" Jamenvisst, tänker jag! Så sa en läkare redan när jag var 15 och det har ju blivit bättre flera gånger sen dess! Det är nog bara jag som överdriver. Vad fånig man är. Jag kan väl ta ett extra piller och bete mig som folk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar