WHAT THE HELL IS GOING ON?

Det är få arbetsgivare som ens besvärar sig med att svara. Dom som gör det har alla använt uttrycket "vi har valt att gå vidare med andra kandidater". Jag är ambitiös, vill jobba och lättlärd. Någon månste väl kunna tänka sig att anställa mig?!
Den här veckan blir personlig-kontakt-vecka. Jag får ringa runt och gå till affärer osv. Jag ska deffenitivt ringa Mickes chef, för det verkar inte stämma med ansökan. Det låter som att man ska göra helt annorlunda, men jag har fyllt i allt som fannspå Volvos hemsida... Får väl se.

STADEN VAKNAR LÅNGSAMT OCH JAG ÄR FULL IGEN

1.
Det var bara droppen som fick bägaren att rinna över. Efter en längre tid gick du över gränsen till sist. Jag kan inte hålla masken hur länge som helst. Efter våren blev du dig inte lik. Du har förändrats och jag är ledsen, men det är inte till det bättre. Du är inte den du var när det var vi. Det har eskalerat under året och nu har jag ingen ork kvar. Om du inte försöker, lyssnar eller visar något intresse av att skärpa dig så har jag inget att kämpa för. Jag älskar den jag lärde känna. Men vem är du nu?

2.
Desto mer tid vi spenderar ihop, desto fånigare blir jag. Jag vill vara med honom för alltid, okej?!

3.
Jobb, tack.

4.
KENT - Tillbaka till samtiden <3

COULD WE AT LEAST WAIT UNTIL TOMORROW?

Spenderar mer tid på jobbet än hemma eller med kompisar och pojkvän. Är det såhär livet ska vara nu? Deprimerande, Petrus, deprimerande.

REMAINDS ME OFF THE SECOND TIME THAT I FOLLOWED YOU HOME

Precis när man börjar få ordning på saker. När man tror sig börja få ordning på livet. Då händer något som vränger saker ut och in. Varje gång. Världens mest pålitliga naturlag. Tror mig, livet är inte till för att styra, det är till för att styra dig. Det spelar ingen roll vad du gör, oberäkneliga händelser fullkomligt våldtar dig en vacker dag. Och då står du där med ditt jobb och din katt och vad fan ska du göra åt det? Om du nu ska göra något åt det. Livet misshandlade mig precis, jag tror jag måste ta en sömntablett.

SÅ MÅNGA BROAR JAG BRÄNT, INGEN TOG MIG RIKTIGT ÖVER

Det är inte många som kommer förstå den här texten. (Förmodligen ingen mer än en) Men jag måste skriva av mig. Det är babbel och känslor istället för ord. För svensk grammatik räcker inte för att förklara det här egentligen. Men något var jag tvungen att bli av med.

Jag förstår vad du menade nu. Jag förstår jämförelsen. Jag forstod den nog hela tiden, egentligen. Men jag vill inte. För viss är det så. Visst känner jag som du, visst skulle jag kunna det. Visst skulle det inte ens vara svårt. Det skulle vara så lätt. En vecka, en dag, några timmar? Vad skulle det ta? Ingenting. Ingen kraft, ingen ansträngning. Jag förstår vad du menar. Jag förstår hur du jämförde oss med dom. Men jag förstår inte när du säger att det är meningen. För om det vore det, skulle det se ut såhär? Jag accepterar att allt måste kämpas för i livet. Allt. Men inte du. Jag hade dig, jag släppte dig. Nej, du släppte kanske mig först, jag vet inte. Men visst förstår jag vad du menar. Och visst vore det enkelt? Men det funkar inte så. Det gör faktiskt inte det. Det handlar inte om att vår tid är förbi, det är den aldrig. Kan aldrig bli. Men det handlar om att vi hade vår chans. Du hade din chans. Och kanske tog du den, fast jag missade det. Säkert tog du den. Men jag missade det. Och vi hade vår chans och vi missade det. Klantade till det, förstörde alltihop. Blev smulor och glassplitter och du och jag. Och nu är vi trasiga. Fortfarande. Vi hör ihop. Det är meningen. Kanske är det så. Nej, inte kanske. Det är så, det är meningen. Men inte som vi hade hoppats. Inte ska du ge mig blommor, gå ner på knä, inte ska vi dela ringar, hus eller barn ihop. Inte ens en katt ska vi dela. Jag förstår vad du menar. Jag förstår din jämförelse. Och kanske, älskade, är det meningen. Men det funkar inte så. Du har en plats i mitt hjärta. En plats jag inte givit någon annan, och förmodligen aldrig kommer ge. Det skrämmer mig hur mycket du betyder för mig och hur beroende jag är av din närhet. Och visst är det som du säger, det vore så lätt. Visst vore det? Men vi lyckades till slut, vi kan inte göra det här mot oss själva igen. Du får inte göra det här mot mig igen, låt mig inte låta dig göra det här mot mig igen. Vi lyckades och jag lyckades. Jag är med Victor nu. Jag vill vara det förresten av livet. Det skrämmer skiten ur mig att jag säger det, men det skrämmer mig ännu mer att jag menar det. "Jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö". Och jag är rädd för allt däremellan. Livrädd för att älska, för att bli tagen förgivet, för att bli sårad, för att ha ont, för att sakna. Mest av sllt är jag rädd för att älska. Det gör mig galen, det äter upp mig det tar livet av mig. Det gör mig så rädd. Men jag gör det nu. Jag älskar så jag mår illa. Och ärligt talat så är det skitjobbigt. Men vad spelar det för roll? Det tar död på mig lika mycket som det håller mig vid liv. Och jag satt i sittbrunnen, med iPodhögtalarna och sjung med. "Dig ska jag älska livet ut, dig har jag kär." Och allt föll på plats. Det stannade inte där, men för en stund. För en hundradels sekund fick jag känna det. Och jag kände det. Hela jag, hela jävla jag visste. Om jag förlorar Victor så dör jag. Om jag skulle bli lämnad ensam med min kärlek så kommer den att ta livet av mig. Så, visst förstår jag vad du menar. Visst förstår jag det till slut. Visst förstår jag hur du jämförde oss med deras äventyr och visst förstår jag att det är meningen. Men du måste förstå att vi sumpade vår chans. Du måste förstå att hur mycket jag än önskar det, med hela mitt hjärta, så funkar det inte så. Inte nu, inte sen. Du måste förstå att jag inte kan leva utan dig. Att jag behöver dig. Men inte så som det är meningen att jag ska behöva dig. Vi förstörde alltihop, jag förstörde alltihop och du förstörde alltihop. Och ingenting funkade och allt föll samman. Och vi måste se det nu. Vi kan inte tro att saker förrändras, för det gör dom inte. Vi kan inte tro att det skulle fungera. Vi vet ju att, trots att allt du säger är sant, så är drömmen en sak och verkligheten en annan. Vi vet ju att, trots att du hittade den perfekta jämförelsen, så funkar det inte så. Vi kan aldrig bli Simba och Nala. Vi kan bara vara Du och Jag. Och det är så jag vill ha det.

TACK

JOHAN <3

KILL ME

Jag hatar ensamheten.
Den äter upp mig innifrån.
Kryper i min kropp.
Trycker mot mina lungor.
Hugger i mitt hjärta.
River i min själ.
Jag hatar det.
Jag hatar ensamheten.
Jag hatar att vara svag.
Jag hatar att jag känner såhär.
Jag hatar att jag är så patetisk att jag mår dåligt utan anledning.

Jag hatar e n s a m h e t e n .

WHAT COMES AFTER THE SUN?

SOMMAREN 2007
Händelse: Massor... Marsstrand, Seglarskolan, Studenten...
Festival: Hulstfred
Skiva: Andreas Framnäs-bil-skiva och Tingsek (Sen vår iPodspellista såklart!)
Artist: Kent
Film: To Fast To Fearius
Bok: Glasdjävulen - Irene Huss
Resa: I sommar reste jag inte så långt. Typ Marsstrand då.
Konsert: Metallica
Serie: Jag har inte sett på tv på hela sommaren känns det som. Men Vänner.
Färg: Gul (blommor...hahaha) Annars har det varit en rosa sommar.
Plats: Framnäs, alltid Framnäs.
Uteställe: Maritim
Känsla: Ensamhet
Besvikelse: Kanske för mycket

BLOW YOUR LUNGS OUT

Andledningen till att jag inte skrivit är att jag inte har något att skriva. Inget speciellt. Definitivt inget roligt. Arbetslösheten tar knäcken på mitt självförtroende. Orken sjunker, samtidigt som jag aldrig varit så rastlös i hela mitt liv. Jag sitter hemma, sover, äter, ser på tv. Är arbetslös. Bara ordet ger mig ångest. Och det är en vecka kvar till min nästa tid hos psykologen.
Sen har vi saknaden, som givetvis inte blir bättre av att vara sysslolös. Han jobbar och jag väntar. Allt för ofta i onödan. Men jag är patetiskt, obotligt, jävla kär och hopplös. Ett offer för kärleken. Jag älskar så mycket att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv och jag saknar så mycket att jag får svårt att andas. Jag var utan honom nästan hela sommaren, men jag vande mig inte. Jag vänjer mig inte. Någonsin. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte känna mig vilsen.

Och det är det jag har att säga. Varrenda jävla dag.

HONEY WHY ARE YOU CALLING ME SO LATE?

Tänk om Gud säger
Nej
När du står vid porten
och väntar,
Tänk om han säger
Du får inte komma in, vännen,
för jag såg
alla cigaretterrna du rökte,
att du hade sex 2073 gånger innan bröllopsnatten
och alla liter vodka, vin och öl
som passerat ditt blodomlopp.
Tänk om Gud skulle säga,
sin kärlek och omtanke till trots,
Nej,
minns du
Hur du svor i ungdomen,
att du svek mig
när du drog rakbladet mot din hud
och minns du,
minns du
att du aldrig riktigt trodde på mig?

SEE YOU AT THE BITTER END

ANTINGEN ELLER
katt eller hund
kaffe eller te
chips eller nötter
skinka eller korv
rött eller grönt
mobil eller mp3
berg- & dalbanan eller frittfall
äpple eller plommon
hårspray eller hårgele
hallon eller jordgubbar
höst eller vinter
dvd eller vhs
sjö eller hav
ica eller konsum (ICA MAXI Torslanda i mitt hjärta liksom)
ödla eller orm
sol eller måne
skateboard eller inlines
snowboard eller skidor

MY HEART BELONGS TO YOU

Oj, nu var det länge sedan sist... Vi har inte internet på Framnäs, sen blev det kräftskiva på Tjörn och ja, jag har inte varit hemma helt enkelt. Men jag har ändå kännt mig hemma, för jag har haft Victors armar om mig i 10 nätter i sträck. Jag vet inte varför habn älskar mig så mycket, men det gör mig lycklig.

Ångesten tar ner humöret bra mycket oftare än jag hade önskat, men annars har de bra upplevelserna haft övertaget. Seglarskola, kräftskiva, bio, Liseberg, mys och Victor, Victor, Victor.

You know that someday I will
Someday, somehow
I'm gonna make it all right
But not right now
You're the only one who know's

JAG TROR DEN KALLAS HIMLEN

Hej världen!
En vecka seglarskola avklarad. Den välkända v.32, till och med. Det var hur kul som helst. Vädret gav oss både värme och vind och vi hade grymt roligt ihop på vår segel- slash lekskola. Vi badade, seglade, grillade, lyssnade på musik, skällde ut några ungar, kappseglade, åt glass, solade, rökte, skvätte och myste. V.32 i mitt hjärta.
Vi fick besök också. Petrus tittade ut på eftermiddagarna och höll oss sällskap och i början av veckan var Victor där. Det var verkligen två underbara dagar. Och ikväll kommer han hem för gott och det blir så skönt.

Ikväll ska vi ut med någon partybåt. Något Andreas och dom hittat på. Vi har köpt biljetter och grejer, får väl se vad det är för något. Var längesedan jag var ute, så det ska bli skojsigt.

Förutom att jag har njutit av livet, så har inte mycket hänt. Ida och Petrus är söta, jag älskar Victor, Andreas och jag bråkar, jag har myggbett överallt och solen skiner. Det är läget för tillfället.

FYLL MIN MUN MED DIN

Dagens sämsta:

Stressar upp mig över saker jag hör, oroar mig för framtiden, bryr mig för mycket om småsaker. Jag vet ju att jag kommer att lösa det, egentligen.

Tomt i biomörkret utan en hand att hålla. Timmarna tills imorgon kväll känns som oöverkomliga klippor som kommer ta all min energi att bestiga.

Dagens bästa

Jag hatar att bli väckt. För det mesta. Men du får väcka mig med dina telefonsamtal any time, baby. Det finns inget som låter så underbart som din röst. Jag önskar att jag fick vakna till den varenda gång.

Trevliga människor och mysig film.

Oväntade seriösa snack. Att få veta att folk är mer lika en själv än man tror, att man har mer gemensamt än man väntat sig. Och att man betyder något för folk. Skön känsla.

ÄR DU LYCKLIG NU?

Dagens sämsta:

Förlåt, jag är tjatig. Men jag har upptäckt att det är en biverkning på kärlek. Det var för längesen jag hade hans arm om mig och varje sekund fram till söndag kväll kommer kännas som ett knivhugg i hjärtat. Kom hem nu, älskade.

Mitt dygn är helt fucked up. Är uppe hela natten, sover hela dagen. Helt värdelöst.

Dagens bästa:

Min nuvarande psykolog har stått ut längst av alla - cred. Jag är så trött på att behöva börja om från början, äntligen någon som gör saker och ting ordentligt. Hon ska följa upp och hjälpa mig. På riktigt. Hon är dessutom mänsklig. Jag hade gett upp hoppet om äkta människor inom vården, men Marie har mitt förtroende. Det känns för en gångs skull som att någon verkligen vill hjälpa mig och förstår mig. Skönt så in i helvete.

Kärlek. Lite puppy love en våning ner och värmande ord på min telefonskärm. Idag har överlag varit en kärleksfull dag, både omkring mig och för mig. Vissa ord smälter hela nervsystemet till ett enda sockervadsfluffigt tillstånd.

Johanna, du är söt som socker.

I PANIKEN & TRÄNGSELN BLIR DU KALL & BLÖT

Reflekterar över dagen till MTV Sundown. Händelser idag: Petrus har ännu inte lärt sig veckodagarna och lurade därför upp mig kl 3 inatt. Jag duschade, sminkade mig och åt frukost. Precis när jag skulle dricka mitt kaffe gick jag in på Kent.nu och läste till min förväning att biljetterna släpps onsdag 1 augusti, vilket jag upplyste Petrus om. Han svarade "Omg, det är ju tisdag idag!" och jag kröp ner i sängen igen. Sen var det dags att träffa min psykiatriker. Ännu en okänd människa som frågar hur mitt liv är, om dosen på medecinen är lagom och hur saker känns. Tredje nya läkaren i år, underbart... Eftersom vädret var ultimat för segling åkte jag och Johannes till Framnäs för att segla. Jag gjorde misstaget att envisas med att segla min tvåmanna båt ensam. Lägsta rekomenderade besättningsvikt i lättvind är 100 kg. Det blåste 10-15 och jag väger 60. Inte nog med att jag fick reva seglet för att kunna kränga ner skiten, jag drev som en galning. När strömmen fick tag i båten var jag körd. Rätt upp på berget - och där satt jag. Jag hade inte en chans att få ut den tungviktaren till båt själv. Jag fick helt enkelt sätta mig på berget och vänta på att Andreas seglade hem och hämtade gummibåten, för att dra mig in. Petrus var i alla fall road av att se mig uppspolad på land! Nu får jag måla om botten på båten, för all färgen skrapades bort. Men det är sånt som händer! Efter Framnäs åkte jag, Micke och Petrus förbi Burger King innan vi strandade på Patrullgatan. Lite tv, lite dator, lite mys. Jag är tveksam till om det är någon idé att jag går och lägger mig, eftesom jag ska åka hemifrån strax efter fyra. Speciellt med tanke på hur svår jag är att få upp ur sängen, när jag väl lagt mig.

Vad det vore skönt att kunna stänga av hjärnan en stund. På tok för mycket tankar! Speciellt oönskade och krångliga sånna!

Fick mitt paket från H&M idag. Som julafton! 2 klänningar, 1 tunika, 1 linne.

Ida kommer hem imorgon, det ska bli skönt. Har saknat henne ganska mycket nu, det känns tomt att inte ha henne med jämt.

JAG BET MIN TUNGA NÄR DU LOG

MSN gav upp för mig. Igen. Jag måste ha begått någon form av hatbrott mot tekniken, för den straffar mig mer än nådigt.

Det finns varken ork eller ord för att beskriva de senaste dagarna. Större känslostormar får man ju leta efter. Händelserna har över lag varit positiva, nästan enbart faktiskt. Men tyvärr betyder det inte alltid att mina känslor följer med. Men jag har försökt så gott jag kunnat att hålla humöret uppe, för jag har verkligen velat vara på bra humör. Allt har ju varit upplagt för bra stämning! Men så vet jag ju att jag inte gärna kan göra något åt det. Kämpa är enda alternativet. Inte dra täcket över huvudet och snöa in som så många gånger förut. Jag har lärt mig att kämpa emot. Det funkar inte speciellt ofta, men det är värt det. För många gånger har jag låtit mig själv begravas under känslor jag inte kan styra. Men någon gång växte jag mig lite starkare, och när ångesten fräter tar jag på min reservstyrka. Än så länge kämpar jag emot när det känns som att hjärtat vill klösa sig ur kroppen. Men dessa tankar? Hur stöter man bort dom? Hur skyddar man sig mot all förtvivlan som dunkar innanför tinningen? Snälla, berätta hur man gör sig av med tvivlet och de ovälkomna idéerna som jag inte har någon som helst lust att befatta mig med.

Vissa tankar är bara olägliga och förgörande. De stressar mig i onödan och för in mig på konstiga funderingar. Tankar som helt enkelt borde förbli otänkta!

Vissa saker har varit bättre än andra. Det finns en speciell sak som får mig att le nu, och de inblandade vet vad. Det är så det ska vara.

Köa för Kent biljetter i veckan, jajemen. Tigga pengar av mamma och pappa, jupp. JAG MÅSTE FÅ GÅ PÅ KENT.

SÅ NÄRA ATT DET BRÄNNS

Dagens sämsta:

Det går inte att komma ifrån: saknad gör ont. Det värker i bröstet och jag har svårt att andas. Varje sekund blir till en evighet och jag ger smörsångarna rätt i sina beskrivningar.

Att inte ha körkort. Allt - precis allt - skulle bli lättare. Snart!

Dagens bästa:

Att vara omgiven av kompisar. Grillning vid havet, filmkväll i källaren. Prata, mysa och umgås. Äntligen, efter social avskärmning bestående av ett täcke över huvudet i nästan en vecka så fick jag vara social igen. Saknade GTG:are, min korsordspojke och nallebjörnen knödde alla ihop sig tillsammans med mig och Ida framför Swordfish och chillade. Välbehövt!

När den bekanta kvällskänslan sen gör sig hemmastadd i bröstet finns det inget annat alternativ att sätta på sig hörlurarna och njuta av Jocke Bergs genialiska musik. Nu ser jag dessutom fram emot konserten i Lisebergshallen, mamma bokar biljetter på fredag. Jag ska gå dit och lipa lite med min korsordspojke. Underbart!

(Jättegullig kommentar på förra inlägget, men vem är du?)

MIN HAND PASSAR NOG BARA LITE BÄTTRE I DIN

Så sitter jag här igen. Och väntar. Vet ni vad jag väntar på? Att bli räddad. Visst är det löjligt? Inte så löjligt som att förvänta sig att räddaren skulle komma ridande på en vit häst under stjärnklar himmel kanske. Men löjligt nog. Jag är ju redan räddad?
Men inte ikväll. Kvällar som den här brister fördämningar och rasar väggar. Jag vet inte om det regnar ute eller om jag inbillar mig. Och trots att mina händer skakar av medecinen, så hjälper den inte kvällar som den här.
Vad gör man när ingen räddare är inom räckhåll? När min prins är flera mil norrut, på en ö, och inte får ledigt närmsta veckan. När allt han hinner är att jobba och sova. Och när mina syskon har blivit för stora för att trösta mig, när de har sina egna problem att oroa sig för. När klockan är över 2 och ångesten kryper som myror upp för benen.
När jag önskar att jag var någon annanstans, någon annan gång. Hos dig. I din värme, i dina armar.
"Du menar ... TRYGG" sa Johannes och blåste ut röken. Ja, det menar jag. Det är ett lustigt ord att säga. För mig. Jag har aldrig varit trygg. Jag kunde inte ens sova själv när jag var elva, för jag var rädd. Rädd har alltid varit mitt ord. Det passar mig. Jag är rädd för framtiden, för medelanden, för att du ska lämna mig, för hat, för kärlek. För döden och framförallt för livet.
Ja, det menar jag, tänkte jag. Du har bokstäverna brända i själen. För mig är du allt det ordet någonsin kan stå för. "Ja, han är min trygghet" svarade jag, men kunde ändå inte låta bli att bli rädd. Trygghet kan tas ifrån en, inte sant? Du kan tas ifrån mig, inte sant?
Jag är ett levande orosmoln. Det finns ingenting jag inte kan oroa mig för. Om inte du är med. För plötsligt, när jag ligger under ditt blårutiga täcke så kan det slå mig. Som små stötar, som lyckorus, går det upp för mig. Här. Nu. Du och jag. Det är allt som betyder något. För jag är lycklig. Jag är trygg.
Så jag sitter här och väntar på min prins, som inte kommer ikväll. Inte heller imorgon kväll. Men när han än kommer, kommer jag behöva honom lika mycket som nu. Som alltid.

FULASTE BARNET-KOLLO

Dagens sämsta:
Snor och saknad, dagarna i enda. Ge mig ett mirakelpiller och ta hem min älskling!

Dagens bästa:
MSN tillåter även de hängigaste, skabbigaste och snorigaste att ha ett socialt umgänge. Tack för nattkonversationen, Petrus!