Andledningen till att jag inte skrivit är att jag inte har något att skriva. Inget speciellt. Definitivt inget roligt. Arbetslösheten tar knäcken på mitt självförtroende. Orken sjunker, samtidigt som jag aldrig varit så rastlös i hela mitt liv. Jag sitter hemma, sover, äter, ser på tv. Är arbetslös. Bara ordet ger mig ångest. Och det är en vecka kvar till min nästa tid hos psykologen.
Sen har vi saknaden, som givetvis inte blir bättre av att vara sysslolös. Han jobbar och jag väntar. Allt för ofta i onödan. Men jag är patetiskt, obotligt, jävla kär och hopplös. Ett offer för kärleken. Jag älskar så mycket att jag inte vet vad jag ska göra med mig själv och jag saknar så mycket att jag får svårt att andas. Jag var utan honom nästan hela sommaren, men jag vande mig inte. Jag vänjer mig inte. Någonsin. Jag vill inte vara utan honom. Jag vill inte känna mig vilsen.
Och det är det jag har att säga. Varrenda jävla dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar