MSN gav upp för mig. Igen. Jag måste ha begått någon form av hatbrott mot tekniken, för den straffar mig mer än nådigt.
Det finns varken ork eller ord för att beskriva de senaste dagarna. Större känslostormar får man ju leta efter. Händelserna har över lag varit positiva, nästan enbart faktiskt. Men tyvärr betyder det inte alltid att mina känslor följer med. Men jag har försökt så gott jag kunnat att hålla humöret uppe, för jag har verkligen velat vara på bra humör. Allt har ju varit upplagt för bra stämning! Men så vet jag ju att jag inte gärna kan göra något åt det. Kämpa är enda alternativet. Inte dra täcket över huvudet och snöa in som så många gånger förut. Jag har lärt mig att kämpa emot. Det funkar inte speciellt ofta, men det är värt det. För många gånger har jag låtit mig själv begravas under känslor jag inte kan styra. Men någon gång växte jag mig lite starkare, och när ångesten fräter tar jag på min reservstyrka. Än så länge kämpar jag emot när det känns som att hjärtat vill klösa sig ur kroppen. Men dessa tankar? Hur stöter man bort dom? Hur skyddar man sig mot all förtvivlan som dunkar innanför tinningen? Snälla, berätta hur man gör sig av med tvivlet och de ovälkomna idéerna som jag inte har någon som helst lust att befatta mig med.
Vissa tankar är bara olägliga och förgörande. De stressar mig i onödan och för in mig på konstiga funderingar. Tankar som helt enkelt borde förbli otänkta!
Vissa saker har varit bättre än andra. Det finns en speciell sak som får mig att le nu, och de inblandade vet vad. Det är så det ska vara.
Köa för Kent biljetter i veckan, jajemen. Tigga pengar av mamma och pappa, jupp. JAG MÅSTE FÅ GÅ PÅ KENT.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar