WON'T YOU TAKE ME TO FUNKYTOWN?

IF I LIE HERE

Du har givit mig några av dom vackraste, bästa, mest underbara stunder, timmar, dagar, veckor och månader som jag någonsin har upplevt. Jag kommer att sakna dig och det vi haft för resten utav mitt liv. Och en del av mig kommer alltid att hata mitt eget hjärta, för att jag inte fick känna det som jag så innerligt ville känna. Jag hoppas att jag en dag kan förlåta mig själv för det.

WHY YOU LOOK SO SAD?

Jag har fått så fantastiska presenter och massor av fina gratulationer! Och alla presenter har varit sådär personliga, med en tanke bakom och bevis på att givaren verkligen bryr sig. Jag älskar att få sådana presenter. Tack, tack, tack!
Igår var grymt. Mixat folk och mycket konstiga konversationer. Precis vad jag behövde! Födelsedagen är ju ändå en undantagsdag, oavsett hur tillvaron ser ut. Och så fick jag känna igår, vilket betyder väldigt mycket. Så miljoner tack till alla som var med och förgyllde min dag!
Pussar och kramar till er allihopa! Nu är jag gammal...!

IS NOT MY LOVE

Det här ska vara jag, enligt mitt stjärntecken; Fiskarna:

WE HAVE THE CHANS

Det är meningen att man ska ta kontroll över sitt liv. Det är meningen att man ska släppa kontrollen. Det är meningen att man ska hitta ett läge där emellan, där livet flyter på och tillvaron fungerar. Men ingenstans hittar jag det där mellanläget. Det är full koll eller bortom min kontroll. Och ju mindre saker jag styr över, desto mer saker försöker jag kontrollera, av rädsla för att falla emellan i sprickorna. Nu, när mina känslor har svikit mig, tagit mig bortom kontroll, gnagt sönder mig, då får jag fokusera på det utanför. Träning, mapparna på datorn, mat, skola, jobb, disken... Vad som helst som jag kan styra över, för att fylla det tomrum som känslorna lämnat. För dom har tagit något från mig. Inte bara känslan i sig, utan allt som har med dom att göra. Min framtid, mina planer och mina drömmar. Så mycket drömmar tog dom död på när dom lämnade mig här. När dom tog sitt pick och pack, sina förhoppningar, och gick ut genom dörren. Kvar är jag, och ingenting kan jag styra över. Allt som jag tänkt mig försvann. Allt som jag trodde skulle hända kommer inte. Och allt som jag visste, det vet jag inte längre. Att börja om på nytt. Att bli nybörjare igen, att ge sig ut på slagfältet och att ta dom första stapplande stegen. Igen. Utan att veta, utan att ha kontroll. Det skrämmer skiten ur mig. Som en rädd liten unge, utan karta och kompass, utan framtidsplan och utan en hand att hålla. Som ett skrämt litet barn som lever i mörkret, och flyr mörkret på samma gång. Inget kan man styra över som liten och ensam i ett hus av gamla spöken och tomrum. Inget kan man kontrollera, när känslorna svikit och smärta och bitande kalla tankar är det enda som återstår. Och det skrämmer skiten ur mig.

DON'T FORGET TO BE YOURSELF

Jag lyssnar på Placebo.

Jag gillar smink. Jag har så många läppstift och läppglans att jag skulle bli rädd för mig själv om jag räknade dom. Jag älskar rosa nagellack. Jag har rosa nagellack liggande överallt. Jag tycker att jeans är jävligt snyggt, men i så fall ska dom vara jättetighta, vilket leder till att dom är jätteobekväma. Jeansleggings är en genialisk uppfinning. Liksom nudlar. Fantastisk uppfinning. Jag skulle inte klara vintern utan hockeyn. Det gör inte så mycket att dom är dåliga. Det är inte det som är huvudsaken. Scandinavium är en frizon och Frölunda Indians är en drog. Och hockey är hockey. Jag hatar, HATAR, folk som inte skriver ordenligt. Kan du inte skilja på de och dem? Skriv dom! Och hur svårt kan det vara att skriva ihop ord? Jätte stor? Seriöst? Helt ologiskt. Och skriv inte som du pratar för helvete. Du framstår som efterbliven. Jag gillar jobbiga släktkalas. Man får inte ha på sig vad man vill, man ska uppföra sig och vara social med alla. Men det är det bästa med födelsedagar. Alla samlas och har tråkiga diskussioner om samma saker VARJE GÅNG. Någon är alltid lite grinig på någon annan. Och Fia äter inget. Men jag älskar det ändå. Jag tänker på pappas döda bror, nästan varje dag. Jag vet inte varför, jag har aldrig träffat honom och jag vet inte så jättemycket om honom. Men det känns ändå som att han är en del av den jag är. Jag är kristen. Folk brukar tycka att jag är dum i huvudet för det. Men jag tror på Gud och jag tror att han skapade världen och jag tror att han älskar var och en precis som vi är. För mig är Jonas Gardell större än Jesus, en bättre profet, en vackrare människa och en bärare av Guds äkta budskap. Jag tycker om bröst. Jag vet inte varför, det är en fascination. Stora bröst. Jag hade inte tvekat en sekund om någon erbjöd mig silikonbröst, hur omoraliskt, ofeministiskt eller fel det än må vara. Ingen i min omgivning skulle förstå det eller stötta det, dom flesta skulle till och med bli fly förbannade. Men jag hade gjort det. Utan att blinka. Jag har bara haft sex med en enda person som jag inte kände. Jag tycker bara inte om det, det känns obehagligt när jag tänker på att ha sex med en främling. Jag hade dödsångest när jag var 7 år gammal. 7 år. Jag hade ingen aning om vad det var då. Men jag stod upp bredvid sängen hela nätterna, för att jag var så rädd för att somna och aldrig mer vakna. Jag vågade inte ens ligga ner. I samband med det så bröt helvetet ut. Läkare efter läkare efter läkare. Och sen psykolog. Efter psykolog efter psykolog. Så många blodprover, mätningar, vägningar och tester. Och frågor. Så många teorier: ätstörning, glutenintolernat, laktosintolernat, hormonbrist, järnbrist, Damp, ADHD... Så många teorier. Det är inte konstigt att man växer upp med en konstant känsla av att vara annorlunda och lite, lite, konstigare än alla andra. Jag började hata skolan i ettan. I ettan i grundskolan. Jag vet fortfarande inte varför. Jag har många bra minnen från lågstadiet. Men som 7åring fick jag huvudvärk och ont i magen av att behöva gå till skolan, och så fortsatte det tills jag gick på KomVux. En konstant ångest inför skolan. En ångest som jag vet att min lillebror också alltid har känt. Utan att han vet varför. Min lillebror är min bästa vän. Min partner in crime, min älskling, mitt allt. Vi står varandra ohälsosamt nära och jag skulle inte klara en dag av mitt liv utan honom. Jag skulle aldrig kunna flytta till en inlandsstad. Jag kan inte andas om jag inte är nära havet. Sjöar suger. Dessutom tror jag på änglar. Och på lite allt möjligt konstigt. Har aldrig riktigt släppt det barnsliga "magiska tänkandet" och det är väl inte speciellt förvånansvärt med tanke på min OCD. Men det hänger väl också ihop med att jag är naiv. Att jag tror det bästa om folk tills dom bevisat motsatsen. Och till och med då så väljer jag att återgå till min tro. Att vi alla begår misstag. Att alla är goda innerst inne och att alla handlar utifrån sin egen definition av vad som är gott. (Och vem kan avgöra vad som EGENTLIGEN ÄR gott eller ont?) Men jag tror också att många handlingar bara sker. Man kan inte begära att alla ska tänka igenom varenda steg dom tar. Då skulle vi stå stilla. Och att stå stilla är det värsta jag vet.

Nu ska jag röka.

A DISCO BALL THAT'S JUST HANGING BY A THREAD

To be yourself is all that you can do
?

IT'S HARD TO TELL THE BLUES APART

För att återuppstå så måste man dö. Och man kanske inte alltid kan gå och vänta på att någon ska hoppa fram från buskarna med en kniv. Man kanske måste provocera fram det. Man kanske måste göra som Jesus och se till att det blir av. Föra handlingen framåt på egen hand. För när det väl är förutbestämt att man ska återuppstå, då kan man ju inte vänta tills man dör av ålder. Då måste man puscha på förloppet, reta upp sina fiender och försätta sig i livshotande situationer.
Man kan inte ta sitt eget liv, för då förlorar man äran. Men man kan ställa sig vid klippkanten och hoppas att vinden gör jobbet åt en.

Och hela tiden så måste vi tro att Gud återupplivar oss på den tredje dagen. Att budskapet når fram, att mödan var värt det och att allt man offrat kommer dubbelt igen. Hela tiden måste vi tro att vi kommer att resa oss igen, att det blir en ljusare dag efter den mörkaste natten. Att allt vi gjort, att våran död, inte var för djävels.
För hur ska vi annars våga? Hur ska vi annars mäkta med? Hur orkar man kampen om den inte har ett slut, ett mål och en hägring av ljus?
Så vi tror. Med hela vårat hjärta. Och vi provocerar. Och vi hoppas på döden, eftersom vi hoppas återuppstå. Och vi måste fortsätta tro, annars bleknar ljuset på andra sidan tunneln och vi slutar att föra handlingen framåt. Vi stannar upp och allt vi gjort innan blir utan mening. Vårt budskap blir ihåligt. Så vi tror på återuppståndelsen, syndernas förlåtelse och vår egen betydelse. Vi tror, med hela vårt hjärta, att efter slutet kommer mer.

THAT GIRL HE TALKS ABOUT

Det här är en väldigt bra beskrivning av "Christina" i Grey's Anatomy: "Piece of me" (YouTube-länk). Jag grät som fan första gången jag såg det. Jag känner inte igen mig själv längre.

IT'S SIMPLE MATH

En artikel av Anna Sofia Andersson om ADHD på Aftonbladet.se: "En diagnos som räddar liv". Jag undrar om Björklund har läst den...? Jag undrar om han har läst något överhuvudtaget. Har han satt sin fot i en skola sen han gick ut med sina toppbetyg? Det enda han är intresserad av är att återinföra ett klassamhälle där man sparkar på dom som redan ligger ner. Vi kanske ska bli som USA helt enkelt?

HERO OF WAR

Inget är svart eller vitt. Men jag måste bryta kvisten. "Jag hatar allt som bryts och går av". Och jag hatar att inte veta vad som kommer hända och jag hatar att se vad som komma skall. Mörkret som kommer falla, hopplösheten som kommer att skölja över mig. Smärtan som kommer pulsera i varje del av min kropp. Under en lång tid. En så lång tid att det kommer att kännas som en evighet. En evighet av natt och värk. Plågade ord och tårar som inte slutar rinna. Och jag måste kasta första stenen.

WE'RE ALL SOMEONE'S DAUGHTER

Kissie (länk till hennes blogg) skriver om Jackie Ferm på sin blogg:

"Och jag skriver inte detta för att vara elak, verkligen inte men nog måste vara nog! Vi har träffats en gång, hon fick en autograf av mig and thats it. We got it, det känns lite pinsamt kanske för du trodde du skulle vara mer känd men jag behöver inte ligga i tv, hoppas att fler förstår att det är inte ett sätt att bli känd på!!

Att ha sex i tv är patetiskt och billigt. Att det tas på lätt på nu för tiden är skandal, det gör det mer OK att vika ut sig på ett sånt sätt. Blir ledsen när fetare tjejer som Jackie tror att hon blir mer respekterad för hon har varit med en kille i tv, det betyder inte att fler killar kommer vilja ha dig sen när du kommer hem, eller hur? Och Jackie, det är inte hela världen. Finns mer än det, du borde satsa på nått annat eftersom just den biten verkar inte vilja komma naturligt för dig, OK..? =)"

Jag vet inte vad man ska säga. Det är som att läsa Pro-Anabloggar. Skräckblandad förtjusning. Som att se på skräckfilm, man vill inte se, men man kan inte titta bort. Plågsamt, men ändå så fascinerande.
Det som intresserar mest är egentligen att se hur övertygade dom är om sin åsikter, dessa bloggerskor. Vad dom inte verkar inse är att dom är tonåringar. Just nu är deras värld svart eller vit, och alla frågar har ett svar. Alla problem kan lösas och alla dilemman har ett rätt och ett fel. Inga gråtoner. Det ska bli spännande att se den här generationen växa upp. Att mogna och landa på jorden. Att växa ifrån den mest egocentriska delen av sina liv och utvecklas från Mig-stadiet till Vi-stadiet. När gränsen passeras och man ser tillbaka på alla dom starka ord man slängt omkring sig. Dom kanske inte var fel, men dom kanske var alldeles för elaka? Dom kanske inte var rätt heller? Dom kanske bara var en känsla du hade, inombords. Din åsikt. Inte rätt eller fel. Inte svart eller vitt. Bara ett behov av att höras och synas och kanske till och med av att väcka reaktioner. För det är ju så tonåren är. Man tror att alla i rummet ser en, man tror att alla granskar en och man känner sig ständigt bedömd. Och i denna ständigt pågående bedömning så finns bara svart eller vitt. Du gör rätt eller du gör fel. Och så lever vi oss genom högstadiet och gymnasiet. I vår egen värld. Inte i världen som den ser ut, utan i världen som DU ser den.
Kanske kommer några ångra sig, kanske kommer några bara acceptera att gjort är gjort och sagt är sagt. Vissa växer kanske inte upp alls och vissa börjar om från början. Vi får se. Men det är minst sagt spännande. Och jag kommer att följa det med skräckblandad förtjusning.

Och så vill jag bara påpeka att sådana uttalanden som "Kissie" gör om Jackie är så extremt barnsliga att jag inte vet vad man ska tycka? För en gångs skull så kände jag något mer än den där krypande irritationen. Jag blev faktiskt arg. Jag känner ingen av dom personligen och jag vet väldigt lite om dom. Men det kändes så personligt och elakt att jag inte kunde låta bli att bry mig. Ibland är det något som bara trycker till sådär vasst i sidan på mig.
Får försöka koppla bort det med lite OS.

AND THE WHOLE CLUB IS LOOKIN' AT HER

I'M WEIRD 'CAUSE I HATE GOODBYES

Jag gillar inte förändring. Jag vill inte ens städa mitt rum, för då måste jag byta system och lära mig nya ställen att förvara min saker på. Jag har haft min garderob på golvet sen början av högstadiet och det har fungerat sedan dess. Även om det är opraktiskt, ohygieniskt och fult. Jag gillar inte förändring.

IT'S OVER NOW

Godnatt folk. Dags för min skönhetssömn. Imorgon blir det till att sova middag, för sen ska jag supa och kolla på OS-invigningen. Är taggad på utgång i helgen, men vet inte om jag får med mig någon... Någon som ska ut? Anyone?

PUT ME TO SLEEP

Sjukt mysig kväll igår. Vi såg på Planet 51 och fixade chokladfondue med jordgubbar, hallon, banan och melon. Pluggat och diskuterat och antecknat hela veckan. Inget jobb i helgen, måste få en andningspaus. Blir nästa helg istället, men sedan är jag ledig två helger för att fira min födelsedag och så Hemsedal veckan efter det. Har hunnit med att gymma några gånger och så har både Victor och Hora varit hemma på besök, samt att det var sista hockeyn innan uppehållet i måndags. Så det har varit full rulle...
Imorgon ska jag på möte på min praktikplats och sedan har jag kanske dubbelbokat mig. Jag ska träffa Dess en stund på dagen och Jessica på eftermiddagen. Men det hänger på att mötet på förskolan inte tar så lång tid, så att jag får ihop pusslet! Det brukar lösa sig dock.

Nu har jag satt i mig lite mat. Jag ska byta om till träningskläder och åka med Andreas till gymmet en stund. Blir nog bara kondition idag, för jag har fortfarande träningsvärk efter monsterpasset i början av veckan. Och igår sprang jag tills jag var nära på att spy, så jag får nog ta det lite lugnare idag... Men det är gött att jag kommit igång igen och dessutom har det redan gett resultat, så det är motiverande! Äter till och med nyttigt. Heeelt sjukt bra! Är väldigt mycket piggare, dessutom.

Den mentala delen får jag återkomma med. Blir kanske lite känsloutlopp senare idag om jag har ork. Skulle i alla fall behöva skriva av mig. Om än kryptiskt. Vi får se.

(Idas foton, från Egypten)

SOM JAG HADE DIG FÖRUT

Fredagskväll och mys. TV och middag med Jessica, titta på Idas match och sen sova... Börjar 7.30 imorgon för "ett kort pass" (my ass!) till 13.30. Sedan hockey och typ...sova igen... 7.30-16.30 på söndag. Jättehärligt... Man får tänka på pengarna och ha roligt när man jobbar. Det funkar, men jag behöver vara ledig också.

Jag har i alla fall min/Robertssons/Vilhelms fredagslista: "Gött" (länk till Spotify)

ALLT VI TÄNKT OCH ALLT VI DRÖMT OM

OMG. Jag lyssnar på en föreläsning om Akademiskt skrivande. Hittills har hon avhandlat följande ämnen: Det är lättare att förstå en välskriven text, om texten innehåller många fel så framstår man som slarvig, att man blir bättre på att skriva desto mer man läser och skriver och att man ska anpassa texten efter den/dom som ska läsa.
Jesus. Detta insåg jag på dagis, medan jag övade mig på skrivstil. Jag gick Litterär gestaltning som inriktning på gymnasiet och klassas av dom flesta som ordfascist. Jag har haft svårt för mycket genom skolan, både ämnen och arbetssätt. Men om det är något jag tänker påstå att jag kan, så är det att hantera det skriftliga språket.
Dessutom laggar streamingen, så man tappar ju verkligen koncentrationen. Nej, lite bloggläsande istället kanske? Störa mig på folks särskrivningar och meningsuppbyggnad kanske? Yes.

(Just nu: "man ska strukturera sin text logiskt"! Aaaahh... Svenska för nybörjare?)

YOU'RE THE VOICE

Det kommer sluta med att jag står i en situation som jag inte kan rädda, bortförklara eller förmildra. Och så blir det alltid när jag är förvirrad. Jag leder mig själv mot slutet. Små destruktiva steg blir till slut ett jättestor destruktivt felsteg. Jag sårar mer än nödvändigt och jag bryter ner mig själv mer än jag skulle behöva. Och först efteråt kan jag se vad jag borde gjort, hur jag kände och vart jag ska ta vägen.
Men just nu klampar jag på. Små detaljer blir större. Jag hittar nya sätt att plåga mig själv och skapa kaos, och jag ger mig inte förrän kaoset är så totalt att det bara finns en väg ut. Då behöver jag inte välja längre. Då är valet gjort. Till det bättre eller sämre kanske, men gjort.
Jag förstod inte vad psykologen menade första gången hon sa att jag har ett destruktivt tankemönster... Det vet jag nu.