WE'RE ALL SOMEONE'S DAUGHTER

Kissie (länk till hennes blogg) skriver om Jackie Ferm på sin blogg:

"Och jag skriver inte detta för att vara elak, verkligen inte men nog måste vara nog! Vi har träffats en gång, hon fick en autograf av mig and thats it. We got it, det känns lite pinsamt kanske för du trodde du skulle vara mer känd men jag behöver inte ligga i tv, hoppas att fler förstår att det är inte ett sätt att bli känd på!!

Att ha sex i tv är patetiskt och billigt. Att det tas på lätt på nu för tiden är skandal, det gör det mer OK att vika ut sig på ett sånt sätt. Blir ledsen när fetare tjejer som Jackie tror att hon blir mer respekterad för hon har varit med en kille i tv, det betyder inte att fler killar kommer vilja ha dig sen när du kommer hem, eller hur? Och Jackie, det är inte hela världen. Finns mer än det, du borde satsa på nått annat eftersom just den biten verkar inte vilja komma naturligt för dig, OK..? =)"

Jag vet inte vad man ska säga. Det är som att läsa Pro-Anabloggar. Skräckblandad förtjusning. Som att se på skräckfilm, man vill inte se, men man kan inte titta bort. Plågsamt, men ändå så fascinerande.
Det som intresserar mest är egentligen att se hur övertygade dom är om sin åsikter, dessa bloggerskor. Vad dom inte verkar inse är att dom är tonåringar. Just nu är deras värld svart eller vit, och alla frågar har ett svar. Alla problem kan lösas och alla dilemman har ett rätt och ett fel. Inga gråtoner. Det ska bli spännande att se den här generationen växa upp. Att mogna och landa på jorden. Att växa ifrån den mest egocentriska delen av sina liv och utvecklas från Mig-stadiet till Vi-stadiet. När gränsen passeras och man ser tillbaka på alla dom starka ord man slängt omkring sig. Dom kanske inte var fel, men dom kanske var alldeles för elaka? Dom kanske inte var rätt heller? Dom kanske bara var en känsla du hade, inombords. Din åsikt. Inte rätt eller fel. Inte svart eller vitt. Bara ett behov av att höras och synas och kanske till och med av att väcka reaktioner. För det är ju så tonåren är. Man tror att alla i rummet ser en, man tror att alla granskar en och man känner sig ständigt bedömd. Och i denna ständigt pågående bedömning så finns bara svart eller vitt. Du gör rätt eller du gör fel. Och så lever vi oss genom högstadiet och gymnasiet. I vår egen värld. Inte i världen som den ser ut, utan i världen som DU ser den.
Kanske kommer några ångra sig, kanske kommer några bara acceptera att gjort är gjort och sagt är sagt. Vissa växer kanske inte upp alls och vissa börjar om från början. Vi får se. Men det är minst sagt spännande. Och jag kommer att följa det med skräckblandad förtjusning.

Och så vill jag bara påpeka att sådana uttalanden som "Kissie" gör om Jackie är så extremt barnsliga att jag inte vet vad man ska tycka? För en gångs skull så kände jag något mer än den där krypande irritationen. Jag blev faktiskt arg. Jag känner ingen av dom personligen och jag vet väldigt lite om dom. Men det kändes så personligt och elakt att jag inte kunde låta bli att bry mig. Ibland är det något som bara trycker till sådär vasst i sidan på mig.
Får försöka koppla bort det med lite OS.