LÅT DOM INTE STJÄLA DEN MAKT DU HAR KVAR

Jag är ganska rädd av mig. Jag är rädd för precis allting.
Ofta känns det som om jag inte litar på mig själv. Och om jag inte litar på mig själv, då behöver jag andra som bekräftar mina val eller stödjer mig. Och har jag inte det så grubblar jag så mycket att ensamheten börjar gnaga längs smalbenen. För det är så ensamheten känns för mig. Som något krypande, krälande, ovälkommet och påträngande, som blandas med föraktet mot den svaghet som åkallat och bjudit in ensamheten. Den svaghet som är så ful att man helst vill gömma undan den. För det är ju inte sådan man ska vara idag. Svag och behövande. Beroende av andra. Istället ska ensam vara stark och individen ska stå för sig själv. Man ska analysera sig själv, gå sin egen väg, sätta sitt eget bästa först, följa sina drömmar, vara originell, sticka ut ur mängden... Fy, den som söker sig till gruppen, den som tyr sig till sina likar eller inte uppskattar denna "egentid" som något utvecklande och privilegierat, något som vi i vår vackra västvärld ska vara så tacksamma att vi har rätt till. Hör ni så fint? Vi har minsann rätt att vara för oss själva, vi! Vi har rätt att vara ensamma! Vad lyckliga vi borde vara, vi svenskar. Vi som har rätt till egentid och självhjälpsböcker och frysta Findusportioner. Vi som har rätt att gå förbi tiggande polacker på gatan och få pengar av staten när vi renoverar våra villor.
Jag är ganska rädd av mig och det har blivit en stor drivkraft för mig. Tyvärr så biter jag mig ofta i svansen, eftersom viljan överstiger energin med alldeles för stora marginaler. Men jag har lärt mig att tänka så, att rädslan kan vara positiv. Den uppstår ju i reptilhjärnan, för att visa oss människor vad vi ska akta oss för. Alltså kan rädslan vara ett användbart redskap, vart man än är påväg.
Och jag är rädd för att vara ensam. Jag dömer mig själv utifrån samhällets värderingar, smutskastar mig själv och anser mig svag och behövande när jag får ont i hjärtat och ensamheten smyger sig upp längs kroppen. Men vad är ensamheten för känsla att fördöma? Och vad är rädslan för denna ensamhet att fördöma? Jag tror ju inte att ensam är stark och jag tycker att det är tråkigt att titta på Idol ensam och jag äter hellre någon annans favoritmat tillsammans, än min egen favoritmat ensam.
Jag tror att "egentid" är ett begrepp som är skapat för att släta över det faktum att man väljer att sitta hemma med en skål chips istället för att gå till gymmet. Jag tror att svenskar i allmänhet är fullkomligt skräckslagna för att få dåligt samvete eller bli rädda. Vi är precis lika rädda allihopa. Vi hittar på nya ord (att lösa korsord kallas numera för "hjärngymnastik"), gömmer oss bakom ideologiska sagor som vi skräddarsyr för att undvika något kryphål där dåligt samvete, ångest eller rädsla skulle kunna tränga in. Och ändå är vi precis lika rädda allihopa. Vi är rädda för att vara ensamma, eftersom vi är flockdjur. Vi får dåligt samvete, eftersom vi är rädda för att svika vår flock.
Jag personligen är fullkomligt övertygad om att tillsammans är starkast, men kanske räcker det med att lägga till "nya arbetarpartiet" i sin slogan för att dämpa människors ångest inför att inte räcka till?