Förövrigt går jag i plågor kring ett beslut jag borde fatta. Men jag vill inte fatta något beslut. För min del så blir det ju bäst om jag låter bli, men hur jag än gör så blir någon sårad. Jag förstår den huggande känslan i hjärtat när tankarna smyger sig på. Men jag förstår också att det finns dom som jag inte tror att jag kan leva utan. Och tyvärr krockar dessa båda just nu. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra åt det. Det kanske verkar så enkelt. Alla verkar tycka det. Men för mig är det stört omöjligt. För mig finns det egentligen inte ens några alternativ, det är alla andra som ser alternativen och förklarar dom för mig. Jag ser dom inte. Jag kan leva med att det inte alltid blir som man har tänkt sig. Men det gör ont hos andra. Dessutom plågar det mig att se hur ont det gör, för jag vet ju så väl hur det kan sticka och skära inom en när känslorna får styra. Samtidigt kommer jag tillbaka till samma fråga om och om igen: Har jag något val? Gjort är gjort och man kan inte bara plocka bort allt som är jobbigt. Ibland får man fundera, bearbeta och acceptera. Men kan jag begära det av någon annan än mig själv? Jag känner inte att jag kommer någon som helst vart här... Jag vet att det är jag som har försatt mig i den här situationen, men jag är inte så säker på att det är en situation som jag ska ta mig ur helt och hållet. Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att det är en sådan situation som man får ta och arbeta med och så småningom lösa. Även om det kommer att vara hemskt på vägen. Det värsta är att det inte är jag som kommer må sämst, det är det som jagar mig.
(Bilder från Julafton 2009)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar