JUST A MEMORY BEFORE YOU LEAVE

Ja, då har det kört ihop sig igen. Ni som läser här har fått en inbjudan på hotmailen, om någon frågar er hur man kommer in, skicka dom till mig. Det verkar jättekrångligt och jag önskar att det fanns ett enklare sätt, men nu är det som det är. Tydligen så har jag sårat folk genom det jag skrivit och dessutom låter det visst som att jag ska ta livet av mig... Jag har aldrig menat att såra någon och jag tänker verkligen inte ta livet av mig (inte för att jag tror att ni tvivlade). Men så har mina texter upplevts av några i alla fall. Några som absolut aldrig borde ha hittat hit från första början och jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tro att dom skulle läsa min blogg. Men varje dag den senaste tiden har det kommit något och slagit mig i huvudet, så varför inte idag också? Att jag låter fruktansvärt deppig beror väl helt enkelt på att 1. Ja, jag har det tufft nu och 2. Jag använder bloggen till att skriva av mig mina tankar och få ur mig det jobbiga i terapeutiskt syfte, vilket innebär att alla mina problem samlas på samma ställe. Jag är jävligt ledsen att det här ens kunde hända och jag har svårt att förstå dom synpunkter som kommit fram... Men jag får ta det som det är just nu och så får vi se om jag kan lösa det på ett bättre sätt längre fram.
Jag har svårt att tro att ni som känner mig väl skulle tro att hela mitt liv är nattsvart. Ni träffar mig och vet hur jag är och vad jag tycker om saker. Ni vet att jag har det jobbigt, men ni vet också att jag klarar mig och att jag har massor av positiva saker i mitt liv. Så; om jag gett bilden av att jag är påväg att hänga mig så kan jag en gång för alla klargöra att det inte kommer hända!
Dessutom vill jag klargöra att jag inte skriver den här bloggen för någons annas skull än min egen. Vissa saker kan man prata med sina vänner om face to face, vissa saker är skönare att berätta här. Vissa saker vill jag bara få ur mig. Och ibland vill jag bara skriva vad jag gjort under dagen. Oavsett syftet, så är det upp till mig vad jag skriver och jag har enligt min mening rätt att tycka och känna precis vad som helst, vare sig jag kan styra det eller inte. Jag är inte en människa som skulle såra någon avsiktligt. Speciellt inte på ett sådant här offentligt sätt.
Så, återigen: Jag litar på att ni känner mig och vet vad jag pratar om och varför jag skriver det jag skriver.

Har ni fått tillgång hit så tillhör ni några av dom som jag litar på.
Och tack för att ni finns!