Så lyfte du en sten från mitt hjärta. Återigen. Blir du aldrig trött? Sten efter sten lyfter du bort. Och jag fortsätter att lägga dit dom. Bygger högar, torn och murar. Och du flyttar undan dom, en efter en. Lättar mitt hjärta, lättar mitt sinne. Jagar bort mina spöken och slår undan demonerna. En hjälte, en kämpe. Och du tycks aldrig ge upp. Hur mycket tur kan en flicka ha? En som du är få förunnat.
Det är inte borttappat, inte förlorat. Det vilar en stund, medan vardagen lägger sig till rätta inför hösten. Vi måste pussla ihop timmarna och minuterna, så att du&jag får plats ovanpå och emellan. Som vanligt krävs det så mycket mer ansträngning så fort löven börjar gulna. But we never lurn. Men hur spännande vore det?
Jag satt och läste några gamla inlägg häromdagen. Vad har hänt med mitt språk? Jämfört med hur jag skriver nu, så var jag Shakespear förut! Jag skrev helt fantastiskt! Och nu? Helt vanligt, fruktansvärt tråkigt och inte allas fängslande... Jag får nog ta och träna upp poesin igen!
Såg precis Brokeback Mountain (för första gången). Så söt!
Förkylningen släpper inte. Jag som till och med äter vitaminer. Haha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar