DESERT SUNRISE

Vi kan sikta mot stjärnorna. Med teleskop och lasersikte. Vi kan mäta oss fram till avstånd och färdsätt. Men kan du tala om för mig vad det tjänar till? Om jag inte vill längre upp än till trädtopparna, varför ska jag ägna ett liv åt att planera något mer? Om det enda jag drömmer om är att slå mig ner på en hög med kullerstenar bakom ett parkeringshus, varför ska jag behöva köpa klätterutrustning tillräcklig för Mount Everest? Sluta göra mig till något som jag inte är. Jag är varken fantastisk, speciellt ordinär eller ovanligt vacker. Jag bryr mig inte om MVGn, stora summor pengar eller chefsbefattningar. Jag har ingen medfödd talang som kommer att göra mitt liv till en dans på rosor.
Men det är inte jag som tycker att det är ett problem. Det är alla andra, förutom jag själv. Jag är en jävligt krånglig flicka, med så in i helvete komplexa drömmar. Jag kommer inte göra underverk, kommer inte rädda världen eller ens kunna roa en större publik. Men jag kommer försöka ta hand om människor som mår dåligt, göra mitt bästa för att inreda min framtida lägenhet och färga håret emellanåt. Jag kommer att tycka att dom bästa stunderna är morgonkaffe, bröllopsdag och sommarbad.
Och när alla runt omkring förväntar sig att jag ska bli besviken på mina Gn, så kommer jag att hurra. När alla runt omkring hoppas på en högre lön, så kommer jag att vara lyckligast i världen om jag får jobba med någon jag känner. När alla omkring mig förväntar sig stordåd, så kommer jag att spotta dom i ansiktet.
Gång på gång försvarar jag mig. Gång på gång försöker jag göra mig förståd. Men det är menlöst. När vi lever i en värld där ingenting annat än dom högsta ambitionerna är att förvänta av varrende unge som sätts till världen, framstår jag som en bonde från 1600-talet som hurrar över ett kilo potatis. För världen är jag patetisk. Någon utan drömmar. Någon som verkar har gett upp, som saknar hopp.
För mig är världen patetisk. En jävla fantasivärld, skapad för att driva människor till vansinne. Skapad för att bygga ångest och förtära dom svaga. Skapad av dom som aldrig kommer att acceptera mig som jag är.
Mina drömmar är mina egna. Och ingenting som någon annan får lov att ha åsikter om. Mina drömmar är mina alldeles egna. Och hade jag inte upplevt mina mål som ett sätt att finna lycka, varför längtar jag då så mycket efter att kliva närmare dom? Mina drömmar är bara mina.
Så var snälla och sluta med era försök att ta ifrån mig lyckan jag känner när pizzan smakar precis som jag tänkt mig, när födelsedagskortet glittrar, när solen tittar fram några minuter, när täcket är svalt, när hockeysäsongen drar igång, när min favoritlåt spelas på radion...
Jag är varken korkad eller obegåvad. Jag är den smartaste jäveln av oss alla.