Tillbaka på vår slitna balkong, med en gammal kattskål som askfat, tänker jag över helgen. Victor kom hem i onsdags, vi var hos Adde och chillade en stund, sen fick jag återse Victors säng. Mysigaste natten ever, det var nog (Vänneruttryck:) The Night. Torsdag bar det av till Stockholm, 5 timmars bilresa (ungefär 95% olaglig hastighet). Jag drack kaffe och åt godis, så jag terroriserade alla med mitt prat. Munnen gick konstant hela vägen och Micke bestämde sig för att förbjuda mig från att dricka allt som innehåller koffein. Resan var i alla fall för min del en härlid bilresa med lagom mycket rökpauser och framförallt en go stämning i baksätet. Jag, Petrus och korsordet var oskiljbara resekompisar. Konserten på kvällen ska vi inte ens tala om. Visst var det segt att vänta, visst var inledningen lite sådär och visst var jag trött och hungrig. Men det var Metallica. Live. På riktigt. Vädret hade förbarmat sig över oss och till och med solen tittade fram för att få en skymt av hårdrocksgudarna. Jag skrek och viftade så jag fick ont och vi var inte långt ifrån att svimma efteråt, trots att vi inte stod speciellt långt fram. Hur mycket lyckligare kan man bli? Det var mina goa killar med öl i handen, de sjöng Nothing Else Matters från scenen så att det vibrerade och jag hade Victors arm om mig.
Timmen precis efter konserten var däremot en näradödenupplevelse, då Andreas var den enda som förstod omfattningen av att jag inte hade ätit på 5 timmar. Wille blev rädd för mig, Andreas försökte hålla mig på benen genom att säga "Om du klarar det, så klarar jag det. Kämpa." och ändå ville majoriteten leta runt efter ett bra matställe. Leta runt! När Elin är hungrig! Det slutade med att jag, Andreas, Petrus och Jakob ställde oss i kön till en korvvagn och det var en av de godaste korvarna jag någonsin ätit.
Jag och Petrus hade några läskiga telepatiska upplevelser under resans gång och jag funderar allvarligt på om vi inte är släkt på något jävla vänster. I alla fall lite på ett hörn sådär.
Hemresan var lika skön som ditresan. Jag fick återigen i mig både kaffe och socker och de andra konstaterade att det var ett stort misstag. "Har du gett henne socker nu igen? Om du sitter där bak får du ju hålla koll på henne!" sa Victor, men Petrus verkade inte lida allt för mycket. Återigen var det korsord, prat och musik som gällde och alla kom hem hela, trots våra race.
Jag sov hos Victor inatt också, men nu är han påväg tillbaka till Marsstrand. Jag ska joina mina föräldrar på segelbåten imorgon, hoppas att vädret inser att det måste göra en radikal attitydförbättring tills dess.
MUSIKTIPS:
Bandet Hinder är alldeles för ouppskattat! En form av mjukisrock när den är som mysigast, liknar en "snällare" version av Nickelback. Dom är värda att bli min helgmusik!
Petrus, kom hit och lös korsord med mig nu, så vi kan sova gott inatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar