HATA MIG, JAG ÄR LÅNGEDRAGSBRAT

Som vanligt när jag är sjuk och inte orkar något annat än att gosa med min dator så funderar jag för mycket. Tänker tillbaka, tänker på nuet, tänker på framtiden - sen - och lyssnar på Joakim Berg. Kärlek till honom, världens mest genialiska låtskrivare. (Du och jag och Kent, Petrus!)

Lyckan på studentdagen berodde på tre saker:

• Victor
• Min ångest inför skolan kunde få ett slut
• Jag behöver inte träffa SP04c vareviga jävla dag

Visst, det var ett gäng supertrevliga (fööör trevliga) tjejer (bara där slog det fel, en klass med bara tjejer) som verkligen försökte vara mina vänner. Men förlåt allihopa, för jag hörde aldrig hemma där. Jag och Jessica blev en utbrytargrupp. Bland sience fiction-nördar, ord och otvättat hår satt vi som en revolution vid våra bänkar. I våra rosa linnen, diadem och långa halsband tillhörde vi inte er. När ni spelade kort stod vi på toan och sminkade oss och när ni läste Harry Potter träffade vi våra kompisar i rökrutan. Rökrutan som blev vår fristad inder de tre åren. Dit ni aldrig vågade er. På conteinern skaffade vi oss kompisar som tillhörde vår folkgrupp. För mig och Jessica blev gymnasiet som en andra högstadietid, med ombytta roller. Vi började anse oss för coola för bokmalar och fantasyprat. Och helt plötsligt fick vi respons. Resten av skolan började se det på samma sätt och vi skapade ett nytt kontaktnät. Skiljde oss så mycket vi bara kunde från Litteraturarna och vände ryggen åt så många vi hann med. Kanske var det där mitt självförtroende växte. När jag insåg att jag var någonting, att jag var någon. Jag blev sedd - på ett positivt sätt den här gången. Och jag utnyttjade det, red på vågen in i det sista. Jag och Jessica blev drottningar och vi gillade det (Visst gjorde vi?). Folk visste vilka vi var och gjorde de inte det såg vi till att de fick veta. Vi var inte elaka - vi var sjukt trevliga. Vi pratade med folk och blev de som hejjar på alla. Kände någon i varje klass, åt vid olika bord i bamba varje dag. Där någonstans slog det mig vad jag var, vem jag var. Jag prövade allt under min gymnasietid och mitt i röran så hittade jag rätt. Jag öppnade rätt dörr och det visade sig att den ledde tillbaka dit jag alltid fruktat. Men det skrämde mig inte längre, det var inte läskigt att kliva in verkligheten längre. Så jag tog steget och jag hoppas att alla ni i SP04c någon gång kan förlåta mig. Samtidigt som jag egentligen inte bryr mig, för jag kommer inte träffa er igen. Jag är ledsen, men jag var aldrig som ni, aldrig någonsin. Jag försökte passa in i eran fantasivärld, men mitt liv är här. I verkligheten, inte bland era sagor och dikter. Var glada att ni har er fantasi, men jag har sett för mycket - vet för mycket - för att någonson återvända till er oskuldsfulla värld. Tro mig när jag säger att jag försökte. Men jag har växt upp nu, och jag lämnar er kvar. Ni tillhör inte längre mig, tillhör inte min värld och inte mitt liv. Jag är inte sorgsen när jag lägger undan mitt brev från gymnasiet och stoppar fotona i en låda. För det var ändå inte jag, inget jag kommer sakna. Jag var och kommer aldrig bli någon jävla estet. Så nu tar jag på mig min Henri Lloyd jacka med stolthet och trivs på Marsstrand som fisken i vattnet. Nu bär jag min korta Zaraklänning och mina svarta pumps när jag åker in för att förfesta på Chez med mina likar. Jag trivs här nu, jag trivs med mig själv. Jag trivs i mina rosa linnen, pärlörhängen och tajta jeans. Jag trovs med att vara det ni hatar. Jag trivs i Långedrag med mina Henri Lloyd shorts och mina Diorbrillor. Jag har växt upp nu, och jag lämnar er kvar. Allihop som någonsin påminnt mig om att jag skulle vara någon annan. Jag lämnar allt som ledde mig fel. Jag och Jessica gjorde vår revolution och vi vann (Visst gjode vi?). Men nu är jag trött på att kämpa, så jag sätter mig på min drottningtron och ler åt världen. Det här är jag - take it or leave it, för jag har tillräckligt många som tycker om mig för den jag är.