THE WAY I LOVED YOU

Folks fördomar fascinerar mig. Till exempel så brukar jag välja att klä mig ganska tråkigt och inte använda smink dom första dagarna på en ny praktik, för att undvika att väcka vissa tankar hos människor. Dom som ser mig första gången ser ungefär det här: blont hår, upp-pushade bröst och en väldigt massa rosa. Så hon kan ju inte vara bright. Hur många gånger har jag inte fått höra: Men du är ju smart!
Även om ingen sa den kommentaren i min psykiatrigrupp, så kunde jag se det i deras ögon. Precis som jag gjort på så många andra, väldigt ofta lärare. När jag öppnar munnen, ger utläggningar och genomtänka åsikter och diskuterar kring dom olika begreppen så blir folk först förvånade. Sen märker jag hur jag plötsligt får respekt.
Jag förstår att jag kan ge intrycket av att vara rätt flummig och oorganiserad, förmodligen eftersom jag är lite brötig av mig, men att jag så ofta blir betraktad som blåst är riktigt intressant. Det är precis som man kan se en respekt-mätare i pannan på vissa människor. Och när jag för en konversation om tvångssyndrom kopplat till evulotionsteorin så stiger mätaren från lägsta strecket upp mot toppen.
Vissa dagar tycker jag att det är jobbigt. Det är frustrerande att se folk blickar när jag kommer till en ny praktikplats eller hälsar på någons kompis. Men vissa dagar är det bra för självförtroendet att få bevisa människor fel. Att se hur alla faktiskt lyssnar till det jag har att säga och dessutom blir imponerade eller påpekar att dom inte själva hade tänkt så långt. Att dom faktiskt tycker att jag har något att komma med.
Och helt ärligt, om man känner mig innanför klassrummets väggar, så vet man att jag inte pratar om jag inte har något att komma med. För den saken skull är jag inte tyst av mig. Det är det som är grejen; det är tvärtom. Jag pratar och diskuterar hål i huvudet på läraren. För att jag har något att komma med. Och det gör mig barnsligt stolt att jag har sånna kunskaper och så många vettiga tankar kring saker och ting. Och det gör mig stolt att jag får lov att höja rösten och krossa lite fördomar emellanåt. Speciellt när det rör sig om människor i 30-40 års åldern som blir uppriktigt imponerade av vad jag har att säga. Dagar som denna värmer sånt lite extra i själen.
Vissa dagar känns det dock bara kränkande.

I övrigt har det varit en hittills mycket rörig dag. Vi har pratat om personlighetsstörningar, så hela min hjärna är upp och ner. Vädret kan inte bestämma sig, det är lite av varje. Varken eller. Nu ska jag äta lite lunch och sen borde jag skriva en artikel till Kostern som ska in idag. Vi får se vad jag ska hitta på för att hålla mig vaken hela eftermiddagen. Måste lägga mig tidigt ikväll, för jag har heldag och redovisning imorgon. Ska prata om tvångssyndrom i en timme...