COFFEE & CIGARETTES

Jag, som älskar kontroll, är på gränsen till att tappa taget. Jag står på randen till katastrof. Känslan av att ett helt glastak hålls uppe av smala pelare som sakta förtvinar. Och jag springer mellan dom knakande ljuden med silvertejp och kämpar för att hålla allting uppe. Men egentligen är det omöjligt. För hur många stolpar jag än hinner laga, så går minst lika många sönder under tiden. Hur snabbt jag än springer så sker det alltid snabbare. Jag kan flåsa mig blå, men jag hinner inte. Jag kan inte hindra det som är påväg att hända. Jag kan inte rädda taket från att falla. Jag kan inte stoppa kaoset från att bryta ut. Och ändå, ändå var det nog jag som tog bort dom stora, stöttande pelarna från början. Inte alla, men många av dom. Så när allt händer runt omkring och jag kämpar för att stoppa det, så var det kanske jag som startade det. Eller fick det att eskalera. Och nu står jag maktlös inför det som sker, men jag vägrar erkänna mig besegrad. Jag vägrar att ge upp, eftersom jag väntar på att någon annan ska göra det åt mig. Jag vet inte om jag väntar på att någon ska sätta tillbaka dom stöttande pelarna eller om jag väntar på att någon drar mig därifrån och tvingar mig att ge upp och tappa greppet. Eller kanske vore det bästa om någon kastade en sten genom glastaket så att det föll samman en gång för alla. Över mig och över allt som jag är. Över allt jag har gjort och över allt som lyser mig i ögonen.