PUT ME TO SLEEP, IT'S OVER

Jag är ansvarig för allt och alla. Framförallt är jag ansvarig för all ondska, tydligen. Eller så är det mitt ansvar att bekämpa den, kanske? Det är i alla fall det jag försöker. Med varje ven i min kropp slåss jag mot allt djävulskap som drabbar mig och dom jag bryr mig om. Varje sekund dunkar pulsen i mitt huvud av smärta. Det gör ont i mig av alla tankar som trängs där inne. Jag har svårt att fokusera på någonting annat än alla problem. Jag kan knappt förstå vad folk säger till mig, för jag är så besatt av mina tankar. Jag städade just rummet i tvångstanke-mani, på grund av att dagen varit som den varit. Det är tur att praktiken var så förbaskat rolig idag, för jag fick lov att slappna av åtminstone några minuter när vi var i kyrkan. Om jag inte hade haft praktiken just nu, så vet jag inte vad jag hade tagit mig till. Det bryter allt annat, i alla fall då och då, och jag får lov att ägna mig åt någonting helt annat än den här upp och ner vända världen vi lever i.










Det finns väl alltid hopp, antar jag.
I alla fall finns det alltid tro.