TONIGHT YOU LOOK SO PRETTY

Så tickar klockan, men jag är fast här. Jag har så mycket att vara tacksam för, men hur lätt är det att vara tacksam för allt det goda när det enda som lyser genom höstregnet är smärta? Det är inte så simpelt som att allt är jobbigt och plågsamt, men lik förbannat gör det ont.
Jag har i hela mitt liv önskat mig en fysisk sjukdom. En synlig sjukdom. Då skulle folk förstå.
Att höstmörkret äter upp ens själ är inte allmänt accepterat som ett hälsoproblem.
Inte heller är en hjärna som arbetar övertid speciellt vedertaget som ett vardagshandikapp. Men jag lider av det. Varenda dag. Var eviga dag. Var eviga natt. Och det finns ingenting som håller en vaken så effektfullt som totalt tankekaos. Det är svårt att avgöra om det ligger något bakom förvirringen som håller mig vaken eller om det är tröttheten i sig som spinner loss och leker med mina känslor. Min hjärna är ett land där allt för många problem försöker samsas på samma yta och slåss om min tid. Men vad ska jag göra? Dom gånger jag gjort något drastiskt till följd av sömnlösa grubblarnätter, så har det så gott som alltid slutat i tårar. I alla fall för någon. Så när ensamhet och cigarettfimpar samlas vid sovrumsfönstret, gör jag bäst i att skriva dom ord jag kan finna och lämna resten oskrivet. Att lämna resten åt framtiden.
Ikväll är det jag. Och ikväll är det bara jag.