13-05-08
Jag står i mitten av spårvagnen. I trappan, vänd mot den lägre delen av vagnen. Med varje hand håller jag om en stolpe. Vagnen kränger knappt, men mitt grepp om stängerna är hårt. Jag klämmer ännu hårdare, fastän jag står stadigt bredbent med fötterna. Jag kramar mina händer så hårt kring den kalla metallen att de antar en gulaktig färg.
Vad väntar jag mig ska hända? Mitt grepp hårdnar ytterligare.
Kanske hoppas jag att metallen i mina händer ska mjukna och lösas upp. Plötsligt ska motståndet avta och mina händer ska sjunka in när jag tappar greppet. Massan som återstår ska silas som sand genom mina fingrar.
Nu pressar jag händerna kring stolparna så hårt det går.
Eller så hoppas jag på att de hårda stängerna ska bytas mot skört glas i mina nävar och när jag trycker till ska ett befriande kras fylla vagnen. Skärvorna ska falla till marken med obehagligt knaster, och flisor ska borra sig in i mina handflator. När jag öppnar händerna ska blodet rinna från mina spretande fingrar och jag ska betrakta dem farcinerat. Vänta på att blodet som förenar sig med glassplittret ska ta med sig ångesten ut. Att oron, som kryper längs mina ben och får mig att krampaktigt krama stängerna på morgonvagnen så att handsvetten tränger fram, ska lätta något.
Vad väntar jag mig ska hända?
Vad väntar jag mig ska hända idag, som inte händer alla andra dagar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar