Det verkar som om folk glömt bort att jag finns. Som om jag inte räknas längre. Jag står utanför och mina åsikter betyder ingenting. Själviskheten sprider sig som pesten och drabbar värre än Galna ko-sjukan. Och jag ska bara finna mig i alltihop.
Men tänk om jag börjar bli jävligt trött på att vara förstående och anpassningsbar? Tänk om jag inte orkar böja mig för alla andras skull längre?
Vi vet allihopa att jag är så mån om alla andras känslor att jag kommer lägga mig även sen här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar