Herregud. Det är ju inte konstigt alla varje felsteg blir en stor motgång den här veckan. Det är inte konstigt att jag har nära till tårarna så fort jag begår ett misstag eller rubbas i min planering. Jag har ju gått utan medicin sen i lördags. Det är medicinskt farligt att göra drastiska uppehåll i min medicinering och det är väl inte konstigt att en beroendeframkallande tablett som man har ätit i tio år ger konsekvenser vid avbrott. Jag har både mig själv och sjukvården att skylla, men nu är det i alla fall löst så att jag kan hämta ut en ny dos imorgon, vilket innebär att jag bör vara back on track till helgen. Snacka om mental misshandel.
Jag lyckades i alla fall hinna till studiecirkeln, "bara" några minuter försenad, och diskutera feminism. Det var skönt att jag kom iväg, trots allt.
Det kryper i benen av träningsbrist, efter 10 dagar i sträck av cykling och jogging och gymmande. Men det ska jag förhoppningsvis kunna åtgärda imorgon kväll.
Dessutom kan jag andas ut lite grann, eftersom medlemsmötet som skulle varit på torsdag kväll blev flyttat till nästa vecka. Det innebär alltså att jag har en fri kväll! Det känns nästan orealistiskt i nuläget...
Nu är det dags att bege sig till sängen, för imorgon avgår bussen 6.06.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar