Jag går i djup snö. Så djup att jag måste ta sats och hoppa för att se över kanten. Jag måste stanna till och hoppa upp för att försäkra mig om att jag inte går i cirklar. Jag har gått i snö förut. Men aldrig har vägen varit såhär lång och aldrig har snön varit såhär djup. Jag trampar och trampar, men jag rör mig knappt framåt. Det är kallt och ensamt och ofta sveper isande vindar som får mina ögon att tåras. Det är folk omkring mig, så jag torkar bort dom. Stannar till och lägger på nytt smink och ett nytt leende. Och sen trampar jag vidare, millimeter för millimeter. Och det skymmer och blir mörkt. Det blir natt och morgon och dag. Det blir kväll och natt igen. Men jag ser ingen skillnad i snöväggen framför mig. Det blir inte varmare, det blir inte lättare att gå. När ingen annan är ute och går, när natten är som mörkast, då skakar jag av kyla och törst. Då vill kroppen ge upp av utmattning och tårarna rinner av förtvivlan. Så kommer dagen igen och jag stannar inte upp mer än några sekunder, högst minuter, i taget. Står jag stilla för länge så fryser jag fast, snöar in. Då bildas en grotta omkring mig utan lufthål och jag förlorar fotfästet. Så jag trampar och trampar, utan att veta hur målet ser ut eller hur långt det är dit. Utan att veta hur många nätter som passerar. Utan att låta mascaran rinna av. Och jag håller mig vaken, fast jag behöver vila, för att inte frysa ihjäl i snön. Och jag tänker, jag tänker att när jag kommer fram, då ska jag vila. Då ska jag stänga dörren, vrida upp elementet och ta fler sömntabletter än läkaren ordinerat. Och jag tänker att det ska kännas så fantastiskt och att allting kommer vara värt det. Jag tänker att jag kommer vakna igen, först när snön har smällt undan. När jag ser marken och vägen framför mig. Då ska jag vakna igen. Men först måste jag vila. Och innan dess måste jag gå. Gå framåt, gå i cirklar, hoppa och torka tårar. Utan att känna efter för mycket på en och samma gång. Utan att låta tröttheten och förtvivlan skölja över mig, så att jag tappar fotfästet och verklighetsuppfattningen. Utan att värken i benen och kylan i ansiktet får mig att stanna upp för länge. Om jag sätter mig ner, bara en sekund, så är all min ork som bortblåst. Och fast än snön är så djup och vägen är så lång och målet är så suddigt, så måste jag låta längtan efter våren hålla min kropp igång. Så jag måste gå. Så jag går. Jag går i djup snö. Så djup att jag måste ta sats och hoppa för att se över kanten.
Breathe - Taylor Swift
"Do I get to be angry? Please, tell me I get to be angry."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar