Om jag bara kunde se klart för en dag. Om jag bara för en dag kunde kliva ur detta virrvarr av känslor, funderingar och viljor. Bara för en dag kunde jag väl få slippa förvirringen. Bara för en dag kunde jag väl få äga förmågan att tänka praktiskt eller att se saker svart eller vitt. Istället för denna eviga cirkus av tankar inom mig. Om jag bara kunde fatta ett enda jävla vettigt beslut. För min egen skull dessutom. Men nej. Det är många att ta hänsyn till och många som man ska akta sig för att inte kliva på. Alldeles för många som jag bryr mig för mycket om för att såra. Så jag står kvar här och stampar på ingenting. Och allting. Och inget försvinner, men saker tillkommer. Och jag står kvar. Timme efter timme. Cigarett efter cigarett. Dag efter dag. Låt efter låt. Vecka efter vecka. Tékopp efter tékopp. Månad efter månad. Och natt efter natt. Stampar på glas och rosor. På sten och bomull. På allt som jag är och allt som jag vill. Jag trampar på mig själv, för att inte trampa på alla andra. Det är synd att säga att livet flyter på. Tiden flyter på. Jag står stilla. Livet runt om mig rör sig, men inte jag. Det är nästan magiskt. Som om allting utspelar sig någonstans långt borta. Som om allting var en film och jag var åskådare. Det är både obehagligt och bekvämt. Jag vill inte titta, men ändå kan jag inte titta bort. Så jag står kvar. Med för många val att göra, men för få valmöjligheter.
Att bli vuxen får vänta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar