Kom in på
en av alla "Pro Ana"-bloggar som finns nuförtiden. Det känns som att jag måste äta något nu, så att jag inte blir sån... Det är en bladning av äckel, frustration, hjälplöshet, fascination, skräck och ilska som slår mig. Dom är så sjuka och förstörda. Dom behöver verkligen hjälp att reglera sin felaktiga verklighetsuppfattning. Det känns som att dom ska gå av på mitten. Jag typ säkerhetskollar att jag har mitt fett kvar... Och ändå kan jag inte sluta. Det är så intressant. Jag vill ju förstå vad som driver dom här människorna. Mer än längtan efter kontroll. För det är det dom vill uppnå. Det är det dom tror att dom uppnår när dom motstår hungern.
"Det är som om jag skulle bevisa att jag har kontroll över mitt liv genom att begå självmord. Så dumt är det." Sa min kloka bror. Och det är så sant. Jag vet inte vad man ska säga. Jag förstår det, men ändå inte. Jag förstår den felaktiga verklighetsuppfattningen, hur sjukdomen uppstår, hur sjukdomen fungerar, vad dom gör, hur dom lever och till och med en hel del om hur dom känner.
Men, jag förstår inte
valet. Att välja att leva med en dödlig sjukdom. Är det ett val? Eller är det också en del av den skeva verklighetsuppfattning som dom lever i? Fast det kanske är att förenkla det? Jag vet verkligen inte. Det måste vara en av världshistoriens svåraste och mest komplicerade sjukdomar.
Bra läsning:
"Pro Anorexia: The New Online Predator"Har ni hört att man nu kan köpa/bära speciella armband för att visa sin "tillhörighet"? För att visa sitt val av "livsstil", som dom kallar det. Röda för Pro-Ana (Anorexia) och blåa för Pro-Mia (Bulimi). Mycket ska man vara med om innan man dör...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar