Jag är inte mogen. Jag är förlorad. Och under mörkret av mitt täcke finns inget skydd att finna. För när snön gör luften kall och blöt, gör mina tankar världen ful. Och om jag inte hade dig, som bär mig, så hade jag inte haft något alls. Då hade jag varit ensam i buren. Men jag härdar ut. Step by step. Heart to heart. We all fall's down. Och visst faller vi. Jag brukar tänka att det inte är frågan om vi reser oss igen, utan när. Men som det ser ut just nu så går jag i tvivel. Finns det en chans att ta sig ur det här? Helskinnad? Nej. Kantstött? Nej. Det kommer vara precis på gränsen till överlednad som jag kämpar mig ur det här hålet så småningom. Och inte är det idag. Eller imorgon. Inte är det denna vintern alls. Och när tankarna är som mörkast och vindarna som kallast, då finns det en känsla som tar över mig. Jag kan inte definiera den i ord, men jag kan uppfatta innebörden av obehaget. På sätt och vis en känsla av att jag får vad jag förtjänar och att jag själv är ansvarig för att ha grävt ner mig i gropen. Blandat med en känsla av maktlöshet och en aning kryddat av självförakt. Och så kan man nog tillägga förtvivlan. Bland annat. Det är så jävla värdelöst att vara vuxen.
Every step that you take
Could be your biggest mistake
It could bend or it could break
But that's the risk that you take
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar