Så hoppas man, efter en stormig vinter, att det nya året ska vara lugnt. Men jag har gjort gud arg, och det här blir mitt straff. Den här vintern blir mitt stora prov. Och jag är ännu inte säker på om jag klarar det. Allting fortsätter att krocka in i mig som smällar på en motorväg och varje gång jag blir påkörd måste jag använda alla mina krafter för att ens kunna sätta mig upp igen. Och högre än sittande kommer jag aldrig. Jag kommer inte att kunna gå på väldigt länge. Jag är överkörd och mosad. Tillplattad och söndertrasad. Förstörd som aldrig förr. Gud, hjälp mig ur det här, för jag har inte den blekaste aning hur jag gör. Jag har ingen aning om hur du har tänkt dig att vi ska klara livet.
Och så sitter jag här. I en skavande känsla av att något inte är rätt. Som när lappen på tröjan kliar i nacken eller som när strumporna är för små och klämmer tårna. Inuti mitt huvud sitter en för stor lapp som inte går att klippa av. Ett ständigt skavande som jag inte kan göra något åt. Det är som det är och det finns verkligen ingenting jag kan göra. För desto mer jag kliar, desto större blir exemen. Desto mer jag tänker, desto mer påträngande blir tankarna. Och aldrig kunde jag tro att jag skulle sitta här och känna dom rivande tankarna i mig. Men nu är jag här, nu är det som det är och ärligt talat kan jag förbanna livet i evighet utan att det skulle göra saken det minsta lilla bättre. Så jag får lov att vara en man och ta mig i kragen. Om man ändå vore typ känslokall...eller lite hjärndöd...eller kanske åtminstone korkad... Det verkar så skönt att vara blåst! Så lite bekymmer man måste ha!
Släppa det? Nej, varför skulle jag göra det? Så funkar det ju inte. Men kväva det? Åtminstone så gott det går. Det är det bästa man kan göra. Och bete sig som en människa. En vanlig jävla människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar