Jag kan inte sova. Är jättetrött, bakis och grinig i största allmänhet. Har huvudet fullt av tankar och benen fulla av ångest. Om någonting bara gick att se klart. Allting är en enda röra av sjukhusapparater och lukten i Sahlgrenskas korridorer, min kärlek till Victor och vad det egentligen betyder att älska någon så mycket att man blir rädd, proven och arbetena som skall göras om cirkulationen, frakturer och etiska dilemman. Och dig. Givetvis tänker jag på dig. Varrenda jävla dag. Jag tänkte mig kanske att det skulle vara enklare att vila. Att det skulle kännas bra om vi pausade, eftersom ingenting i mitt liv funkar just nu och jag orkar inte ta ansvar för någon annan än mig själv. Förmodligen tror du att jag inte ens bryr mig. Förmodligen antar du att jag skiter i vilket. Men du vet väl, innerst inne, att det inte är så? Att det bara handlar om min egen själviskhet just nu. För mig handlar den här tiden om att överleva. Överleva varrenda jävla dag som går.
Jag saknar dig, men jag är inte stark nog att be om förlåtelse ännu. Och även om jag inte förtjänar det, så hoppas jag i mitt inre att du har möjlighet att ge mig den förståelsen.
Bara... Hata mig inte, är du snäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar