Vi är hemma, jag har en telefon igen och ett megastort skolarbete på gång. Men framförallt så har min värld blivit skev. Farmor ligger på sjukhus, med respirator, utan ork att andas själv. Hon har lunginflamation och kan bli frisk, om hon kämpar. Det är inte rättvist. Älskade, älskade farmor. Min andra mamma, världens underbaraste farmor och en av dom finaste människorna på jorden. Fortsätt kämpa är du snäll, för jag vet inte om jag kan kämpa själv. Håll dig kvar ett tag till, för det här är inte slutet. Det är inte såhär det ska bli, det lovar jag. Du ska vara med när jag gifter mig, skaffar barn och firar jular. Och du ska vara med så länge att jag har mod nog att berätta allt det där jag alltid velat säga till dig. Om hur jag är en Börjesson, mer än jag någonsin kan vara en Öberg. Om hur jag vet att man inte får ha favoriter, men jag har det ändå. Om hur jag alltid känner mig hemma med er. Om hur ni är mina idoler. Om hur jag tänker att om jag åtminstone blir en hundradel så bra människor som er så kan jag vara nöjd. Och jag vill berätta att ingenting, ingenting skulle vara sig likt utan er. Och givetvis så vill jag säga tack. Men för allt jag har att tacka er för finns inte tid eller plats att berätta.
Så även om du inte tror att du orkar - lyssna på mig farmor. Jag vet inte hur mycket jag orkar kämpa om inte ens du gör det. För mig, Johannes, Ida, pappa, Göte och, framförallt, farfar. Han lever för dig, du vet det så väl. Hur han sitter vid din säng i sex timmar om dagen. Hur han frågar sjuksköterskor och jagar läkare. Hur han handlar på känsla när han inte ser och hur han ler när det inte finns något att le för. Men sånna är dom. Farfar och pappa. Dom sviker dig inte. Och jag vet inte hur man gör, men jag vet att du är en andledning till att jag orkar.
Vem du än gör det för, så håller du dig kvar och drar dig upp ur det här, okej?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar