Känslor.
Känslan. Något jag inte räknat med. Något jag hade planerat att leva utan en väldigt lång tid framöver. Den skulle gå över, försvinna, inte komma tillbaka. Jag skulle stålsätta mig. Jag skulle inte låta någonting tränga in. Jag skulle döda det lilla monstret som brukade riva i mitt inre. Jag skulle inte ge det någon näring, det skulle inte finnas någon möjlighet. Jag har försökt att se till mig själv för att bli kvitt det här, men jag kan inte komma undan att klandra den person som väckte monstret för så himla många år sen. Det har aldrig riktigt somnat om igen. Och det är så lättväckt. Det förvandlar mig till ett monster. Tar över och mörklägger. Strider mot mitt förnuft och hugger i mig som knivar. Det kanske är lätt att skylla ifrån sig, men sanningen är att jag aldrig riktigt har återhämtat mig från den kvällen för så länge sen. Jag kan inte minnas att jag någonsin kände den känslan på samma sätt innan dess. Jag kan inte minnas att det svarta hade någon kraft att påverka mig innan den dagen. Men efter. Efter det har det plågat mig i tystnad. För hur mycket det än tar över mig och stänger in mig, så låtsas jag inte om det. Det är skämmigt, det är onödigt, det är fruktansvärt överflödigt. Men känslan finns där. Den väcks gång på gång och river och hugger i mitt hjärta, ibland tills det svartnar för ögonen.
Jag trodde att jag hade begravt mitt monster. Jag trodde att jag skulle kunna undvika situationer som lockar fram det. Jag trodde att det äntligen skulle få vila. Så jävla onödigt och pinsamt och helt otroligt barnsligt.
Det värsta är ju att jag inte kan komma fram till en enda logisk orsak till det? Speciellt inte just nu, inte som mitt live ser ut idag. Så jävla random.
Fuck it.
(youknowyouarecurious.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar