KISS ME HARD BEFORE YOU GO

Såhär på Alla hjärtans dag hade jag tänkt att skriva en hyllning om alla vackra människor i mitt liv.  Men jag fick inse att jag är på tok för trött av allt sportlovsflams på jobbetnoch dessutom har lite för lite tid. Jag får helt enkelt skriva ett djupare inlägg senare. Nu får jag nöja mig med att presentera en liten lista om kärlek och känslor. Det kändes lite passande.

Är du kär just nu? Jaaa
Har du kysst någon idag? Ja
Har du haft sex med någon de senaste 30 dagarna? Ja 
Har du ett förhållande? Jag tror bestämt att jag har det
Hur många har du varit tillsammans med? 4
När går gränsen vid otrohet? Ibland vid en kyss ibland vid intresse. Det är beroende på situation. Kompisar kan man ju pussa, men inte någon som flörtar med en... osv.
Har du varit otrogen och om ja, varför? Ja. Varför? Jag kan bara svara vad jag tror. Att det berott på att jag emotionellt redan lämnat relationen. Men det är någonting jag fortfarande försöker förstå, om jag ska vara ärlig.
Har någon varit otrogen mot dig? Mmm
Har du sagt till en person att du var kär i henne/honom när du inte varit det? Hm. Ja, det har jag nog. Men deg berodde nog mest på att jag så gärna ville vara det.
Är du romantisk? Jag är romantisk på mitt egna sätt. Jag gillar att visa mina känslor för dom jag tycker om genom att vara lite ompysslande. 
Har du snott en kompis pojkvän/flickvän? Nej
Är du svårflörtad? Ja, det är jag. Men samtidigt är jag väldigt enkel ifall allt känns rätt. Jag spelar inte. 
Har du gråtit framför någon du tyckt om någon gång? Oh ja
Har du någon gång slagit någon du tyckt om? Haha, ja
Har du lekt med någons känslor? Ja, tyvärr.
Vem var din första riktiga kärlek? Max. Herregud. Det var helt absurt.
Har du haft sex med över 20 personer? Nope
...med fler än 10 personer? Haha. Exakt 10.
Hur länge höll ditt längsta förhållande? 4,5 år
..och ditt kortaste? 3 månader
Har du varit eller är förlovad? Har varit
Har du varit eller är sambo? Varit
Har du varit eller är gift? Nej
Vill du vara singel eller ha ett förhållande? Jag är trivdes med att vara singel och jag behövde det för att lära känna mig själv. Men jag behöver människor att dela mitt liv med och jag trivs bäst när jag har någon att dela allting med. Speciellt nu när jag har landat i mig själv. Det är fantastiskt att känna samhörighet med någon på det sättet.
Har du varit tillsammans med två samtidigt? Ja, i lågstadiet.  Kanske till och med i mellanstadiet. Men där tog mik playerkarriär slut.  
Är du en bra pojk/flickvän? Jag är bra på vissa sätt, sämre på andra. Men jag är  numera ganska medveten om vad jag behöver jobba på. 
Vem sov du senast bredvid (av det motsatta könet)? Jonathan
Vem sa senast att han/hon tyckte om dig mer än som vän? Jag tror inte att Jonathan uttryckte sig så, det behövdes knappast. Och i så fall så var det två stycken som sa det ungefär samtidigt för ett tag sen. Men jag vill inte skriva deras namn.
Har du haft ett KK-förhållande?  Haha, ja, det har jag hunnit med några...
Har du varit tillsammans med någon som du sen hade ett KK-förhållande med? Ja, jo...
När fick du din första kyss? Oj... i lågstadiet någon gång 
Hur gamla var dina föräldrar när de blev tillsammans? Jag vet faktiskt inte. Men runt 17-20 tror jag 
Har du någon gång velat ha ditt syskons pojkvän/flickvän? Haha...nej!
Skulle du kunna tatuera in din kärleks namn på armen? Jag skulle nog kunna göra det. Även om jag blivit försiktigare, så har jag en förmåga att gå all in. Det skulle mycket till,  för jag är trots allt ganska förnuftig. Men om man gifter sig eller så kanske.
Har du mest blivit dumpad eller dumpat? Jag har nog dumpat mest.
Vill du skaffa barn? JA
Vill du gifta dig? Ja, det tror jag.

I'M ON FIRE

BIG DREAMS

"If you've allready did it, it's done. You get no retake, no remake. You only get a new make."

Jag kommer bli tvungen att göra en förändring. Mitt liv fungerar inte. Jag har lutat åt att ta vissa beslut ett tag, men jag vet att jag kommer göra många besvikna. Kanske även mig själv. Men nu har det så gått så långt att jag sviker mig själv om jag försöker upprätthålla den här fasaden. Jag är trasig och jag tror mig veta hur jag ska laga mig själv. Och jag är ledsen för att det kommer att verka dumt, fegt och kortsiktigt. Men det är faktiskt inte det. Jag har grubblat länge nu och jag måste riskera att förlora det jag kämpat för. Jag är inte i mål ännu och om jag bryter loppet nu, så vet jag inte om jag någonsin kommer kunna slutföra det. Men man också se till fakta: i den här takten kommer jag inte heller kunna slutföra. Målet flyttas längre och längre ifrån mig, istället för att komma närmre. Jag är inte på väg i mål om jag bryter, men jag är inte på väg i mål medan jag är på banan heller. Därför måste jag ta ett fruktansvärt jobbigt beslut och jag måste ta tag i en hel del saker och förändra mycket. Men för att jag ska kunna läka, för att jag ska ha en ärlig chans att gå i mål, så måste jag göra det som alla avrått mig ifrån. Mitt liv är bara mitt och jag har stort förtroende för att dom som gett mig råd har gjort det i största välmening,  men dom här tankarna har snurrat i mitt huvud i månader nu. Ingen har övervägt, vänt och vridit och bråttats med det här som jag. Tyvärr vet jag vilka reaktioner jag kommer få och dessutom finns det en del samtal jag måste ta och en del åtgärder som måste göras om det överhuvudtaget ska ha en chans att fungera. Och jag kommer få höra att jag slösat bort min tid och energi. Men det vill jag dementera med en gång. Det kan aldrig vara slöseri att få lärdom, om människor, samhället, livet och mig själv. Det är en stor rikedom. Det kan aldrig vara slöseri med tid att utvecklas som människa och medmänniska. Så försök inte att ta det ifrån mig, eller att nedvärdera det som jag redan gjort. Det jag har klarat av blir inte mindre värt på grund av det jag inte klarar av. Det jag har fått försvinner inte på grund av att jag får någonting annat. Det finns olika saker att lära och det finns saker som är olika viktiga i olika skeden av livet. Och för att jag ska lära mig mer av en sak, så måste jag först få släppa in annan kunskap. Mitt huvud orkar inte, min kropp orkar inte. Jag är trasig. Och jag har hittat saker som kan läka mig. Därför har jag ett ansvar gentemot mig själv att kliva av den här isfläcken, där jag står och halkar på samma plats,  och bryta nedåtspiralen. Jag måste välja en annan väg. På flera sätt en tuffare väg, men på andra sätt en klarare och renare väg. Och jag nåste renas om jag ska kunna återuppta och slutföra racet.  Jag ber er därför att tänka över hur ni väljer att reagera. Betänk om er reaktion är rimlig utifrån mitt beslut eller om den grundar sig på någonting personligt hos er. Jag vet nämligen att det kommer uppstå känslor kring det här som snarare beror på vissa personers personliga uppfattning om saken i stort, och kanske mindre beror på min situation i sig. Eftersom det här är ganska så svårt för mig, så vill jag i alla fall påpeka det. För givetvis är det här inget lättvindigt beslut, inget plötsligt infall. Och jag ger inte upp, tro inte det. Jag ger mig själv en chans. Jag måste få ge mig själv en chans. Jag har verkligen övervägt det här och varit besviken på mig själv. Hundra gånger om. Men det är inte hälsosamt att bryta ner sig själv på det sättet som jag har gjort. Det håller inte i längden. Och nu har jag nått den punkten -det går inte längre. Jag är tvungen att göra en förändring. Var snälla och respektera det.

IT'S YOU

För lite sömn, för mycket stress. En rejäl förkylning och en nypa PMS (som tydligen blir värre för varje gång...). Där har ni receptet på en känslomässig berg- och dalbana utan dess like. Det är fullskaligt krig inom mig. Känslorna bråkar och trängs med varandra och alla vill komma ut. Det är bland det mest utmattande jag varit med om. Är helt slut. Fast givetvis rastlös samtidigt. Och definitivt inte avslappnad. Herregud. Har försökt avleda tankarna med TV, musik, meditation, mat, dusch... Ingenting tycks kunna hjälpa mig att styra upp mitt inre. Normalt hade jag ju gått till gymmet för att reda ut mig själv, men med halsont och svullna bihålor så känns det inte som ett alternativ idag. Och inte får jag gjort det jag borde heller. Herregud.

Försökte vara lite kreativ. Att måla brukar vara lugnande.  Men jag är alldeles för tankspridd. Dock fick jag ihop några rader när lyckan tog över en stund. Så nu tänkte jag i alla fall lägga upp en dikt om en alldeles speciell, kall och snöig decembernatt.

Du vet
när man hittar det?
när ögon möts
och tankar tycks stämma
när kroppar dras till varandra
utan att tankarna
sagt något
hud som lockar
andetag kommer närmare
händer krockar
kylan biter inte när man hamnar precis intill
utan att man förstår
hur världen bar sig åt
möts läppar
rör sig händer
stannar musik
och människor har ingen inverkan när man hamnat
precis intill
och man bara hittar
något nytt
aldrig upplevt
och man hittar
någon som stannar musik 
suddar ut ångest
dränker omvärlden
tänder stjärnor
med sitt leende
någon
som du

WE DON'T LOOK FOR HEAVEN

Jag kom av mig med utmaningen. Jag kom nämligen in i en riktig svacka. Saker har vänts upp och ner och ingenting har blivit som jag tänkt mig. Mycket bra har hänt det senaste, men trots det tycks jag inte kunna styra ångesten. Det är förjävligt, hur man inte kan få hålla fast vid det som är bra. Jag har ju haft sådan tur, jag har ju fått känna sådan lycka det senaste. Men jag kan ändå inte styra den där ångesten. Den tar över ibland. Och hjälp kan man knappast räkna med längre, eftersom all sjukvård (och speciellt psykiatrin) är nerbantad till minimum. Jag är lyckligt lottad som har en familj som ställer upp. Men jag behöver viss hjälp, och jag vill tro att jag känner mig själv tillräckligt bra för att veta vilken hjälp jag behöver. Trots det så är det enda man får en höjd dos av medicinen och lite extra piller. Jag vill inte ha fler piller. Och jag vill inte ha högre dos. Tänk om jag t.ex. har tänkt att skaffa barn? Man får inte äta medicin när man är gravid, men jag har fel på mina signalsubstanser och kommer aldrig klara mig utan medicin. Hur går det ihop? Det gör det inte. Ge mig en samtalskontakt istället, som jag hade i 10 år, och som faktiskt fungerade. Jag tycker att medicin är fantastiskt, jag hade förmodligen inte varit den jag är idag utan, men det är ingen lösning. Det är en hjälpande hand, ett stöd. Psykiska problem går inte att knapra bort med piller. Och jag har hunnit ganska långt i min svacka nu. Vill helst ge upp saker som jag kämpat så hårt för, orkar inte utföra det jag borde och klarar inte av att upprätthålla en fungerande vardag. Jag kan inte sova och jag är trött på dagarna. Jag skjuter problemen framför mig och är okoncentrerad. Jag har så mycket inom mig, som har byggts på, växt, blivit till ett taggigt snår. Jag kan inte reda ut det själv, jag hittar inte änden. Vet inte var det börjar eller slutar. Vet varken var man tar sig in eller hur man tar sig ut. Och jag vill inte att någon ska säga "Det här fixar du" eller "Det måste du bara klara av". Jag vet väl att jag borde kunna. Men nu kan jag inte. Och jag vill att någon förstår det. Jag mår bara sämre av att veta att jag borde kunna. Det är klart jag borde. Jag är väl ingen idiot, jag är väl inte dum heller. Alla andra kan ju. Så varför kan inte jag? Varför räcker inte jag till? Det verkar ju så enkelt för alla andra. Vad är det för fel på mig? Och så läggs ytterligare stenar på min mur och jag stänger in mig. Stänger av. Slutar berätta, slutar försöka förklara. Och muren blir tyngre att bära och världen innanför muren blir allt mörkare. Snart ser jag knappt ut. Snart viker sig knäna. Men det gör dom inte. Dom gör aldrig det. Hur mycket jag än skulle önska det ibland. Att någonting knuffade mig över kanten, att någonting fick muren att sprängas, att någonting fick mig att gå sönder. Att jag blev trasig på riktigt, att jag gick i tusen bitar, så alla kunde se. Så att alla bitar blev så kantstötta att jag inte skulle kunna sättas ihop som jag än gång var. Så att jag var tvungen att börja om, tvungen att bygga ihop en alldeles ny Elin. Så att alla fula, tunga, gråa delar kunde plockas bort och inte få vara med i den nya versionen. Som att få börja om på 0. Och jag menar inte att jag vill ha saker ogjorda, att jag vill bli något jag inte är eller att man inte ska uppskatta dom svårigheter man tagit sig igenom. Jag menar dom där andra bitarna av mig, dom som funnits sen jag var liten. Dom som läkarna kallar för allt möjligt: OCD, ångest, depression, tvångssyndrom, tvångstankar, destruktivt beteende, oro...you name it! Vad dom än väljer att kalla det, så är det lika fult ändå. Det är fult och det är fel. Och man ska visst inte skämmas för det heller. Men det är skämmigt. Det är förödmjukande att inte kunna hantera tillvaron, när det verkar så lätt för alla andra. "Det är väl inte så farligt." "Det är väl inget svårt." "Det är väl inget att haka upp sig över." Nej. Det vet jag väl att det inte är. Mitt sunda förnuft fullkomligen vrålar att det varken är farligt, svårt eller värt att haka upp sig över. Jag är väl inte dum. Men det hjälper inte. Det är inte alltid det sunda förnuftet och intelligensen som får styra. Jag önskar att det vore det. Men jag kan inte hjälpa det. Jag kan verkligen inte det. Det känns farligt, svårt och jag hakar upp mig. Och stenen i bröstet växer och snåret blir till taggtråd och det gråa blir gråare. Det fula blir fulare. Och ber man om hjälp får man fler piller. Eller en klapp på axeln. "Såja, du ska se att det blir bättre snart!" Jamenvisst, tänker jag! Så sa en läkare redan när jag var 15 och det har ju blivit bättre flera gånger sen dess! Det är nog bara jag som överdriver. Vad fånig man är. Jag kan väl ta ett extra piller och bete mig som folk!